I – Dirty Deeds Done Dirt Cheap
Svetten lackar på ryggen och fötterna bränner. Hon har inte längre någon uppfattning om vad klockan är men det börjar ljusna utanför. Natten är fortfarande sval och cigarettröken bränner i halsen på henne. Det blir så lätt så efter ett glas whiskey för mycket. Hon har lite svårt att fokusera och det snurrar lätt i huvudet.
- Oi little lady, vad gör du ensam vid den här tiden?
Ett gäng rödhåriga pojkar i skinnjackor nickar uppskattande åt hennes håll och hon kastar med den svarta hårmanen och spottar på marken.
- Piss off, svarar hon och killarna skrattar och fortsätter vingligt längs gatan.
Väl inne på klubben ligger discoröken tung och ur högtalarna strömmar ABBAs ”Dancing Queen”. Om hon behöver höra den låten en gång till så kräks hon. Nackdelen med att vara av kvinnligt kön gör sig påmind då hon i desperat försök att undvika ljudmattan bestämmer sig för att fly in på toaletten. Kön är lång och ett tjugotal tjejer i glittriga disco-outfits trängs framför de små speglarna ovanför handfaten. Till herrarnas är det ingen kö och hon väger snabbt fördelarna mot nackdelarna i huvudet och inser att det definitivt är mer värt att bli utskälld av ett gäng killar med gylfen nerdragen än att behöva gå hem med blöta trosor. Hon tittar sig snabbt omkring och smiter sedan in på herrarnas. Det är tomt i pissoaren och till hennes lycka är ett av toalettbåsen ledigt.
- Fy fan, svär hon lågt och betraktar det blöta golvet och upptäcker att det inte finns något toalettpapper. Hon hasar ner sina korta PVC-shorts och trosorna och kissar snabbt. Hon vinglar till på sina höga plattåskor och slänger upp toalettdörren och tvättar snabbt händerna.
Hennes eyeliner är kladdig och hon drar sina fuktiga fingrar genom det långa svarta håret och biter sig i läpparna för att framkalla lite färg i sitt annars så bleka ansikte.
Trots långa soltimmar på den franska västkusten så lyckas hon inte få annat än lite fräknar på näsan och armarna. Hennes pappas sydeuropeiska gener tycks inte ha gått i släkten utan det är snarare hennes mammas sydafrikanska känsliga hy som har gått i arv. Den brittiska hudtypen är genomgående i hela syskonskaran och vid tanken på familjen som är så långt borta så tåras ögonen lite. Kvar på landsbygden utanför Kapstaden fanns familjen och jordbruket men apartheiden och upploppen mellan de svarta, afrikaaner och vita trollkarlarna hade gjort läget så pass osäkert att man valt att skicka sin yngsta dotter till Storbritannien. Släktbanden till britterna var för länge sedan kapade och Columbine hyrde ett rum på Den läckande kitteln. Om nätterna roade hon sig ute på mugglarpubar och dagarna fördrev hon i Diagongränd. Hon hade skjutit upp köpet av skolböcker in i det längsta i förhoppning om att hon skulle nås av ett bud om att läget hade lugnat ner sig på den afrikanska sydkusten och att hon var välkommen tillbaka igen till Milima ya buluu - shule ya uchawi na uchawi (Det blå berget – skola för magi och trolldom) beläget vid Kilimanjaros fot. Redan efter ett par dagar i London så saknade hon den vilda naturen och de vidsträckta slätterna. Att vakna av morgonens ljus och söka skydd i skuggan om dagarna. Hon hatade avgaserna och de trånga gatorna i nordöstra London.
- Är du okej? En spenslig pojke med spretigt svart hår stod bakom henne och hon mötte hans blick i spegeln.
Hans svarta skinnjacka hängde löst över de sluttande axlarna och hon log svagt mot hans spegelbild.
- Never been better, replikerade hon och han skrapade med foten mot golvet och log.
- Du är inte härifrån, eller hur?
Hon vände sig om och lutade sig mot handfatet.
- Nej, hela vägen från Afrika, svarade hon och han slängde med huvudet.
- Coolt, svarade han och började dra ner gylfen.
Hon nickade mot dörren och svängde på klacken.
- Vi kanske ses där ute.
Hon satt uppflugen på en barstol och pendlade med fötterna i luften. De nya plattåklackade skorna fick hennes fötter att värka och hon funderade i förbifarten på om det var värt att riskera all världens sjukdomar och gå hem barfota på Londons gator. Framför henne stod kvällens femte whiskey och hon snurrade glaset långsamt mellan händerna och inbillade sig att hon kunde höra isbitarna i glaset klirra. Snart var det dags att gå hemåt och väcka Tom, barägaren, då hon var ganska säker på att hon tappat bort sin rumsnyckel och trollstaven låg nerpackad i resväskan. Hon hade för sig att spårmärket fanns kvar tills man fyllde 17 år i England men efter de senaste årens oroligheter i Sydafrika så hade ministeriet haft andra saker att fokusera på än huruvida minderåriga trollkarlar och häxor använde magi eller inte. Hon hade förfalskat en mugglar-legitimation innan hon lämnat Afrika för att kunna skörda frihetens frukter i London. Nu var det ingen som ifrågasatte om hon var 18 år eller inte. Skrattretande enkelt att förtrolla mugglardokument.
- Där är du igen.
Pojken från toaletten stod plötsligt bredvid henne vid bardisken och halsade ur en ölflaska.
- Hej, kanske dags att presentera sig. Jag heter Columbine Smith, sa hon och sträckte fram handen.
- Kollymbinn, upprepade han långsamt. Är det afrikanskt?
- Nej, franskt. Pappa är fransos och mamma är brittisk-sydafrikan.
- Right. Jag heter John Ritchie.
Ytterligare en discodänga fyllde luften och Columbine himlade med ögonen.
- John, vad sägs om att vi sticker härifrån? Jag tror inte att jag klarar mer tuggummimusik, sa hon och spände ögonen i honom. Han log fräckt mot henne och kliade sig i hårbotten.
- Låter som en idé.
Hon hoppade ner från barstolen och svepte den bärnstensfärgade drycken innan hon fattade tag i hans hand.
- En kopp te hemma hos dig? Hon drog honom mot utgången och han snubblade efter.
- Jag bor runt hörnet. Jag vet inte om jag har något te hemma men jag har andra saker att dricka, sa han och Columbine kände fjärilarna vakna till i maggropen.
- Det låter perfekt, andades hon tungt i hans öra.
Två timmar senare var kollektivet där John bodde fyllt av folk och cigarettröken låg tung i rummet. Johns vänner Johnny, Glen, Steve, Paul och Malcom hade snart anslutit sig till sällskapet tillsammans med ett gäng brittiska flickor och en smått schizofren amerikanska vid namn Nancy Spungen. De lyssnade på Ramones Blitzkrieg bop och drack ljummen öl. De brittiska flickorna klängde på pojkarna i sällskapet och Columbine betraktade scenen mellan halvslutna ögonlock. Det fanns ingenting som lockade med att gå ”hem” eller att sova. Sova kunde man göra när man var död, det fanns så mycket att se och upptäcka när man var levande.
Hon var uttråkad men nattens mörker innebar inte fler strövtåg i London. Hon må vara äventyrlig men hon var inte dumdristig. Man leker inte med lejon om solen har gått ner.
John klev ut ur köpet med en ölflaska i handen och hon log mot honom och bet sig i underläppen. Han slog sig ner bredvid henne och hon vände sig om och kröp upp över honom. Utan att tänka kysste hon honom först mjukt och sedan hårdare och mer aggressivt. Hon kunde se hur hans ansiktsuttryck skiftade från förvånad till belåten och hon tryckte sig närmare honom.
- Finns det något sovrum här? Hon nafsade honom i örsnibben och han drog upp henne på fötter och in i ett närliggande rum. Hela golvet så när som på en sjaskig madrass var täckt av kläder och vinylskivor. Hon knuffade ner honom på madrassen och sparkade igen dörren bakom sig.
- You wanna play? frågade hon lågt och drog den svarta toppen över huvudet och sjönk sedan ner på knä och gav sig hän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar