XIV – Början på något förvirrande

XIV – Början på något förvirrande

Columbine bet sig i underläppen och vek undan med blicken. Sebastian hade en tendens att se rakt in i henne när han inte trodde att hon märkte. Som när de satt och studerade tillsammans i biblioteket. Det var små rörelser som hon kunde komma på honom med att studera. Som hur hon strök en lock med hår bakom örat eller hur hon rynkade ihop pannan när hon inte förstod en förvandlingsformel.

- Men sluta, bad hon med låg röst och log mot honom.

Det irriterade inte henne att han tittade på henne, men hon kände sig obekväm av situationen. Som om hon vore under ett mikroskop. Hon var helt enkelt inte van vid situationen. De var vänner, eller mer än vänner men sedan blev linjerna så suddiga. Visst umgicks det väldigt mycket och sedan den där kyssen utanför prefekteras badrum så hade linjerna nästintill försvunnit men Columbine var inte van vid att dejta någon. Hon hade vänner för de djupa samtalen och olika pojkar som hon sökte upp för de mer fysiska kraven. Det var klart att hon önskade sig den där stora kärleken som alla pratade om men det var ingenting hon letade efter just nu.

Det var annorlunda med Sebastian. Han var inte bara en vän som Severus eller någon av pojkarna i Gryffindor men han var inte heller hennes älskare som hon bara låg med för att tillfredsställa sig för stunden. Merlin, de hade bara kysst varandra än så länge. Ingen idé att skynda på utvecklingen dock, även om hon funderade lite över vad han kände.

Ibland orkade hon inte med sig själv. Att hon var en sådan tjej ibland.

- Vad är det jag ska sluta med? Han log mot henne.
- Att titta på mig sådär!
- Varför då? Han skrattade lågt och hon puttade lätt på honom.
- För att det gör mig obekväm, sa hon och vände sig ner mot läroboken igen.

Hennes hår föll ner framför ansiktet och skylde henne från honom igen. Det dröjde en sekund innan hon kände hans fingrar mot sin tinning och han strök en hårslinga bakom hennes öra.
- Sådär, nu ser jag dig bättre.

Hon tittade upp och han log retsamt mot henne. Hon kunde inte låta bli att skratta.

*

Severus var sen. Han brukade aldrig sova länge och nu när han hade vaknat hade han insett att han redan hade missat frukosten och att klockan var över 12. Det var olikt honom och förändringar gjorde honom irriterad. Sanningen var att han halva natten hade funderat över Evans ord och hur Lily egentligen skulle ta att han började träffa någon. Kanske hon inte skulle bry sig alls. Tanken fick det att knyta sig i magen på honom . Hon hade aldrig visat något annat än vänskapliga känslor för honom, men hoppets låga brann starkt inom honom. Han visste att han kunde göra henne lycklig om hon bara lättlät honom.

I uppehållsrummet var det tomt. Han gissade på att det var fint väder ute och en lördag brukade folk hellre spendera utomhus än att sitta nere i källarhålorna där det alltid var kyligt. Det var ett under att ett så framstående hus som Slytherin hade valt att förlägga sitt elevhem under jord. Självklart kunde man alltid ha dragit en värre nitlott och hamnat i ett av tornen. Att gå upp för sju våningar varje dag för att nå sitt elevhem var inte något som intresserade honom. Fysisk aktivitet hade alltid varit överskattat och han var glad att ett så idiotiskt ämne som skolidrott enbart existerade i mugglarskolor.

- Sovit länge?

Rösten bakom honom fick honom att rycka till och han vände sig om med hoprynkade ögonbryn. Rowena. Just toppen. Evan och Stephanie hade säkerligen berättat för henne att han var head over heels in love och inte kunde vänta med att ta ut henne på en månskenspicknick.

- Rowena, hälsade han kort och vände sig om. Kanske han skulle kunna övertala Hogwarts husalfer att komma med frukostmat. Det kurrade alldeles förfärligt i magen.
- Severus, ännu kallare än vanligt, muttrade hon och han kände det dåliga samvetet komma krypande. Det hade inte varit hennes idé.
- Jag tänkte gå och försöka hitta något att äta. Fick inte så mycket sömn inatt. Han log urskuldande och började gå mot utgången.
- Vänta!
Severus vände sig om och hon pekade mot en soffgrupp i hörnet och han följde efter henne.
- Jag måste prata med dig.

Han slog sig ner i en fåtölj och hoppades innerligt att det inte gällde det han trodde att det gällde.

- Bara så att du vet så var det inte min idé, avbröt han henne redan innan hon han börja prata och hon skrattade.
- Såklart, det fattade väl jag med. Evan och Stephanie älskar att försöka para ihop mig med någon.
- Go figure.
- Men bara så att du vet så är jag inte intresserad av dig på det sättet, sa hon hastigt och han log förbryllat mot henne.
- Okej, tack antar jag. Jag är inte intresserad av dig heller.
- Du behöver inte ta illa upp. Du är bara inte min typ.

Han betraktade hennes ljusbruna hår. Hon var inte hans typ heller. Han tyckte om rödhåriga. Eller åtminstone en speciell rödhårig flicka.

- Okej, men bra. Hälsa Stephanie det och se till så att hon förstår innebörden.
Han gjorde en ansats att resa sig upp men hon grabbade tag i hans arm och drog ner honom i fåtöljen igen. Hon var förvånansvärt stark för en flicka som såg så menlös ut.
- Du vet Steph och Evan inte nöja sig med den ursäkten.
- Jag vet, suckade han.
- Så därför har jag ett förslag, sa hon muntert och han tittade upp på henne. Ett litet leende lekte över hennes läppar.
- Vi kan bli ihop ändå. Ja inte nu på direkten såklart, vi måste ju få det att verka lite sanningstroget. Men vi kan ju gå på en dejt under Hogsmeade helgen och ta det därifrån. Några veckor senare kan vi bli tillsammans och sedan slipper vi deras eviga tjat.
Severus höjde på ögonbrynen. Det här var en ny vändning.
- Varför skulle du vilja det? frågade han misstänksamt. Slytherinare hade alltid baktankar.
- Jag är bara så ivinnerligt trött på deras tjat och jag misstänker att om du inte är det redan nu så kommer du bli det sen. Och du är trots allt bättre än Avery och Mulciber.

Han skrattade lågt.
- Okej, tack för den.
Hon la en hand på hans arm och tryckte lätt till.
- Äsch, ta det inte så nu Severus. Du vet ju vad jag menar. Så vad säger du?
Severus rynkade pannan och försökte snabbt överväga för- och nackdelarna.
- Låt mig tänka på det, sa han tillslut och Rowenas missnöjda min tydde på att det inte var det svaret hon hade väntat sig.
- I’ll make it worth it, spann hon lågt och han insåg plötsligt varför Ulysses hade valt henne till flickvän.
- Jag är inte intresserad av dig på det sättet, sa han och hon sträckte ut tungan mot honom innan hon abrupt reste sig upp.
- Jag vill ha ditt svar innan midnatt, okej?
- Okej, mumlade han och såg henne försvinna mot sovsalarna.

Ja det här kunde sannerligen bli en intressant historia.