III – 1966

III – 1966

Hon sprang. Fötterna dunsade mot den hårt packade jorden och rev upp damm omkring henne. Det hade inte regnat som planerat och hon försökte akta sig från att ramla och snava i sprickorna. Bakom henne sprang ett gäng afrikanska pojkar och skrek glåpord efter henne. De talade ett språk hon inte kunde, kanske var det zulu. Det en gång stora krigarfolket, en armé utan en stat. Än kunde hon inte se tälten men den vidsträckta savannen tycktes aldrig ta slut. Det smakade blod i munnen och sved i lungorna men benen fortsatte att springa som av sig själva. Hjärtat pickade som en skrämd liten fågel i hennes bröstkorg men det fanns inte tid för att stanna och trösta den. Överlevnadsinstinkten var alldeles för stark.

Hon visste att hon hade trotsat sin mamma. Att hon inte skulle ha gett sig av på strövtåg alldeles själv. Det var alldeles för farligt med alla vilda djur och lokalbefolkningen som hatade både afrikaaner och engelsmän. Hon kunde inte stanna och be pojkarna vända om, hon talade inte deras språk och de var dubbelt så långa som henne och släpade trädpinnar i marken vars skrapande ljud skrämde henne. Men hon var trött på att stanna hemma och Ewook hade sagt att det fanns smådjur på savannen nu som hon ville titta på. Hennes mamma var så upptagen med syskonen, så sjuka nu och hennes pappa var i Kapstaden och arbetade. Själv i den lilla tältstaden var hon och tristessen hade fått hennes små ben att gå alldeles för långt hemifrån. Nu fick hon sona sitt straff.
- Ewook! Mama! skrek hon när hon såg tälten som små myror i horisonten. Hjälp! Hjälp mig snälla!
Pojkarna bakom henne sprang fortare nu.
- Ewoooook! Rösten bröts och hon snyftade till. Snart hemma. Hennes mammas vrede skulle plåga henne i veckor men bara hon fick komma hem så spelade allt sådant inte längre någon roll.
Det började skymma. Om natten var det farligt att vistas på savannen.
- Ewooook!
Hon snubblade och föll. Kunde känna hur den tunna huden skrapades bort från knäna och hur blodet började rinna ner för hennes ben. Det stack i vänsterfoten och hon kunde inte hejda tårarna. Dundrandet av pojkarnas fötter kom allt närmare och hon kröp ihop till en boll och la händerna mot marken. Plötsligt hörde hon porlandet av vatten och dundrandet överröstades av ljudet. Hon tittade upp försiktigt, fortfarande med den lilla fågeln pickandes i bröstkorgen. Hon befann sig på en ö, så liten att bara hennes kropp fick plats. Runt omkring henne hade marken rämnat och fyllts av vatten. Det såg djupt ut och hon satte sig förbluffat upp. Pojkarna stod på en sandbank tiotalsmeter bort och kastade perplexa blickar åt hennes håll. Sedan vände de om och sprang åt andra hållet, skrikandes på ett språk hon inte förstod.

Två veckor senare hade såret på knäna nästan läkt och ersatts av ljusrosa nybliven hud. Hon lekte på gården mellan tälten. Drog runt sin smutsiga docka i en skottkärra. Hennes mamma hade varit arg. Den blinda vreden hade skallat över tältlägret men hon var förlåten nu. Syskonen var på bättringsvägen, den elaka vattensjukdomen hade gett med sig tillslut men de var fortfarande för svaga för att kunna leka med henne. Snart skulle de åka tillbaka till skolan och då skulle Columbine vara lämnad igen, men kanske hennes mamma skulle ha tid att leka med henne då.

Solen stod högt på himlen. Ewook och kvinnorna i byn lagade mat och det luktade kryddigt i luften som nästan stod still och dallrade.

Hon hörde ljudet. Fötter som dundrade mot den hårda savannen och ljudet av stora bilar som kom emot dem. Hennes hjärta hoppade till och hon sprang in mot mitten av tältlägret.
- Ewook, det kommer någon!
Den stora svarta mannen reste sig upp och sträckte ut armarna.
- Colli, spring!
Kvinnorna lämnade matlagningen och tillsammans sprang det in i det stora tältet och genom tältöppningen kunde Columbine se hur bilarna täckta av damm sladdade in mellan tälten. Det klättrade ut mörka män och snart kom de som sprungit fram. De höll vapen i händerna och Ewook talade till dem på ett språk som Columbine inte förstod. Hennes mamma kom springande mot tältet, skrikande på engelska.
- Spring!
Hon sprang. Försvann ut bakvägen och sprang. Hennes mamma sprang bredvid henne tillsammans med de mörka kvinnorna.
- Men de andra? Columbine stannade upp och hennes mamma strök en svettig hårtest ur ansiktet på henne och sjönk ner på knä. Hon kramade henne snabbt och kysste hennes dammiga kind.
- Spring med de andra nu, dina syskon och jag kommer klara oss. Vi kommer och hämta er sen tillsammans med pappa. Spring nu!
Columbine brast i gråt och hennes mamma satte av åt andra hållet. Upprörda röster kom från tältlägret och sedan hördes skotten. Skriken. Hon kunde se hur tältdukar revs och sattes i eld. Hennes docka var borta. Plötsligt flammade gröna gnistor upp från tältplatsen och skriken tystnade.

Det var mörkt ute när hennes mamma kom. Hon sa att deras pappa var på väg och att de inte kunde gå tillbaka hem. De skulle flytta tillbaka till Kapstaden nu. Till det vitputsade huset de hade bott i tidigare. Hennes syskon var redan tillbaka på skolan, vid foten av Kilimanjaro.
- Men Ewook då? frågade Columbine och hennes mamma tog henne i handen och kramade den hårt.
- Ewook har gått vidare. Han finns bland änglarna nu.
- Som bebiselefanten som dog?
- Precis som bebiselefanten som dog. Håll i min hand hårt nu Colli och släpp inte taget.
De snurrade runt och det kändes som att all luft pressades ut ur lungorna. Det blev svart och sedan landade de på gräsmattan utanför det vitputsade huset i Kapstaden där hennes pappa med tårar i ögonen väntade på dem.

Columbine vaknade i sitt rum på Den läckande kitteln med hjärtat i halsgropen. Det pickade som en liten fågel och hon badade i svett. Klockan på nattduksbordet visade 09.37 och Columbine sjönk tillbaka ner mot kuddarna. Än hade hon tid att ta sig iväg.

Det smärtade i bröstkorgen och hon strök håret ur ögonen. Ända sedan hon hade kommit till London hade drömmarna blivit allt fler. Det som borde ha varit ett lyckligt minne, hur hon upplevde magi och undkom döden var istället skuldbelagt då Ewook var den som hade försvunnit. Hon visste att det var för farligt att återvända till Sydafrika och beslutsamt drog hon sina mugglarkläder över huvudet och drog hårborsten genom håret. Hon var tvungen att ta sig till Hogwarts och anstränga sig. Utbilda sig så att hon en dag skulle kunna återvända och försöka skapa fred i sitt krigsdrabbade hemland.