IV – Hogwartsexpressen

IV – Hogwartsexpressen

Det var trångt och Columbine svettades i sina långbyxor och prydliga blus. I ett blint försök att ”göra ett gott intryck” och ”inte skrämma bort någon vänlig själ” så hade valet fallit på ett par utsvängda jeans med tillhörande blommig blus. Det var långt från lackshorts och t-shirts översållade med säkerhetsnålar. Det kändes som om det var en miljon människor som trängdes på Kings Cross och med sin koffert på en bagagevagn så pressade hon sig fram i folkhopen mot perrong 9 och 10.

För en mugglare så var det ovanligt mycket rörelse mellan perrong 9 och 10 den 1 september varje år. Ungdomar med enorma mängder bagage och underliga kläder. Det var inte heller ovanligt att dessa ungdomar balanserade uggleburar ovanpå sina bagageberg eller hade en padda som kväkte ur jackfickan.

- Jag står inte ut med dagens ungdomar, ojade sig en tant som hade slagit sig ner på en bänk i entréhallen för att undvika det stoj och kim som föregick på stationen.
Columbine log mot henne och fortsatte att pressa sig framåt bland människokropparna. Väl vid perrong 9 så kände hon sig smått förvirrad. Hon hade ingen aning om hur hon skulle ta sig till perrong 9 ¾ men var ganska säker på att det var en perrong som mugglare inte kunde se. Hennes mamma hade inte talat om för henne hur hon skulle ta sig fram till rätt perrong och hon var inte heller den som frågade i första taget men efter att ha försökt se hur de andra besynnerligt klädda ungdomarna gjorde så insåg hon att hon kanske skulle behöva lite hjälp ändå. Det såg ut som att de försvann i det tomma intet, men inte kunde det väl vara så att de transfererade sig till perrongen? Det kändes ganska orimligt då många fullvuxna trollkarlar kunde ha problem med splittning och det borde ställa till det alldeles enormt om en massa ungdomar skulle första-gången-transferera-sig för att hinna i tid till Hogwartsexpressen. Hon smålog vid tanken på hur mugglarna skulle reagera om de fann en massa skrumpnande öron och fingertoppar i högar mellan perrong 9 och 10.

En mycket blek pojke passerade henne med en snövit tornuggla inlåst i en vackert utsirad bur och hon tog tillfället i akt och sköt upp sin bagagevagn bredvid honom.
- Ursäkta, vet du möjligen hur man tar sig till perrong 9 ¾? frågade hon och han stannade till och synade henne från topp till tå.
- Ja, men är du inte lite för gammal för att börja Hogwarts? svarade han med låg röst och Columbine log.
- Jag är en utbytesstudent och i mitt antagningsbesked från Hogwarts fanns ingen beskrivning hur man tar sig till den magiska perrongen.
- Okej, det är bara att gå rakt igenom spärren så kommer du till perrongen, sa han välvilligt och pekade. Mycket riktigt stod ett par ungdomar lutade mot spärren för att i nästa sekund vara borta.
- Tack!
- Om du känner dig lite nervös kan vi alltid gå tillsammans, sa han och Columbine log och med en nick började de småjogga mot spärren.

Det kände som hon tappade andan och föll för en millisekund men när hon återfått balansen så stod hon bredvid den bleka pojken under en skylt ”Perrong 9 ¾” och hon sträckte fram handen.
- Tack så jättemycket! Jag heter Columbine Smith.
Han hade ett fuktigt handslag och hans hand skakade lätt i hennes när han tryckte den.
- Ingen orsak. Jag heter Severus Snape. Jag tror att det är dags att kliva på tåget nu, det kommer att rulla iväg snart.
Mycket riktigt så ljöd en ringklocka och ångloket började spy ut tjock, vit rök.
- Är det bestämda sittplatser eller kan man sitta i vilken kupé som helst? frågade hon när de banade sig fram i korridoren.
- Vet du vilket elevhem du tillhör än?
- Nix. Jag antar att jag får veta det när jag kommer fram.
- Okej, men kom och sitt med oss. De allra flesta sitter med sina elevhemskamrater men eftersom du inte känner någon än så är du välkommen att sätta dig med oss. Vi brukar alltid sitta längst bak.

De hittade en kupé där en grupp ungdomar höll på att slå sig ner. Severus sköt upp dörren och klev in, tätt följd av Columbine. Severus gestikulerade åt Columbine att slå sig ner på en av britsarna och hävde upp deras koffertar på bagagehyllan.
- Vem är flickan? En av pojkarna tittade uppfodrande på Severus men ignorerade det faktum att Columbine kunde tala för sig själv.
- Jag heter Columbine Smith, sa hon och Severus slog sig ner bredvid henne och strök sitt långa hår ur ögonen.
- Evan, hon är en utbytesstudent från Sydafrika och har inte blivit insorterat i ett elevhem ännu så därför lät jag henne följa med.
Hans röst var kallare nu och i turordning pekade han på de övriga ungdomarna och presenterade dem. Avery, Mulciber, Rosier och Wilkes. Fyra flinande pojkar med nobla drag och överlägsen hållning. Stephanie, Rowena och Victoria. Fyra flickor med trumpna miner och samma drag som pojkarna.

Medan de andra fortsatte att prata med varandra så lutade hon sig närmare Severus som delade med sig av en chokladgroda.
- Vilket elevhem tillhör ni?
- Slytherin. Det finns fyra elevhem. Ravenclaw, Hufflepuff och Gryffindor. Alla elevhem har lite olika inriktning och man blir placerad där man passar bäst. Det är en sorteringshatt som avgör i vilket elevhem man passar in och jag har aldrig hört talas om någon som känt att de har placerats i fel hem, förklarade han tålmodigt och Columbine nickade.
- Är folk vänner över elevhemsgränserna?
- Inte så ofta eftersom man redan har hamnat med sina likar och rivaliteten är ganska stor, svarade han och vinkade till en rödhårig flicka som passerade i korridoren. Hon tittade upp och sprack upp i ett brett leende.
- Det där är väl ett av de få undantagen, sa Severus och nickade åt dörren. Lily är med i Gryffindor men vi är vänner ändå. Han tryckte till på ordet vänner och Columbine tyckte att hon hörde ett uns av bitterhet i rösten.


Några timmar senare rullade de in på perrongen i Hogsmeade och det hade börjat skymma ute. Alla hade bytt om till identiska svarta klädnader, men alla utom Columbine hade sitt elevhemsemblem fastsytt på bröstet. Tillsammans lämnade de kupén och den kyliga luften slog emot dem.
- Det känns inte som september, sa hon tyst och Snape nickade och pekade mot vagnarna som drogs av fruktansvärda hästlika djur. Deras skinn stramade över benknotorna och otåligt skrapade de med hovarna i marken och rörde på sina vingar.
- Herregud, mumlade hon och Severus klättrade in i en sammetsklädd vagn och nickade åt henne att följa efter.
- Kan du se dem?
- Vilka? Odjuren?
- Ja, testralerna.
Severus studerade henne tankfullt men sa ingenting mer under deras färd mot slottet.

Väl i den pampiga hallen så möttes de av en kvinna med ett kattlikt utseende och håret i en mycket stram knut.
- Du måste vara Ms Smith, konstaterade kvinnan och Severus mimade åt henne att de skulle ses senare. Hon såg honom försvinna in igenom ett par väldiga dörrar och kvinnan räckte fram handen åt henne. Hon hade ett mycket fast handslag.
- Professor McGonagall. Jag är ansvarig för att se till att elevhemssorteringen går så smidigt som möjligt.
I samma sekund fylldes hallen av en mängd elvaåringar och McGonagall snörpte ihop munnen bistert.
- Elever, följ efter mig! Även du Smith.

De fördes in i ett förmak till Den stora salen och professorn gick igenom hur sorteringsceremonin skulle gå till. De ordnades in i ett rakt led, i bokstavsordning, men Columbine sist i ledet på grund av hennes ålder. Nervositeten rev till i magtrakten och hon hörde de andra flämta när de snubblade in i Den stora salen och möttes av elever, professorer och den beryktade rektorn Albus Dumbledore.