IX – En vinst att fira

IX – En vinst att fira

- Det finns så få roliga killar här, klagade Elyssa högst av dem alla under lektionen i trolldomshistoria. Det var tur att Professor Binns aldrig lade märke till att klassen inte var uppmärksamma på lektionerna. Den evighetslånga föreläsningen om den internationella Warlockkonventionen 1289 kunde inte intressera dem mindre.
- Muffliato, mumlade Lily och Columbine gjorde en mental note på att muffliato kunde vara en bra förtrollning att ha i beredskap vid tjejsnack.
- Men Ell, det är för att du redan har hånglat med hälften av alla killar i vår årskurs, skrattade Mirabella.
- Äsch du är bara avundsjuk, skrattade Elyssa och slickade sig om sina välmålade läppar.
- Hade ni mycket snygga killar på din gamla skola? Elyssa tittade nyfiket på henne.
Columbine försjönk i minnen och försökte sortera bland chokladbruna pojkar.
- En del, svarade hon sanningsenligt.
- Åh, vi borde typ byta elevhem eller något. Jag hoppas att Ravenclaw vinner kvällens quidditchmatch för dem har så snygga killar i sitt elevhem och då blir det säkert fest!
- Slytherin då? frågade Columbine och Elyssa himlade med ögonen.
- Jag vet att du och Lily är vänner med Severus men herregud, de allra flesta är redan dödsätare.
Lily tittade bort och bet sig i läppen. Kanske det skulle vara bättre att satsa på någon från Ravenclaw. Columbine visste bara att livet på ett internat kunde gå väldigt långsamt utan att hitta någon att roa sig med.

Efter middagen gick de i samlad trupp till quidditchplanen, alla iklädda sprakande elevhemsfärger, och slog sig ner högst upp på den högra läktaren.
- Hej tjejer, Ava såg dem i vimlet och trängde sig igenom folkhopen och slog sig ner mellan Columbine och Sirius.
Elyssa var inte sen att nappa på betet.
- Jag hoppas verkligen att ni vinner ikväll!
- Det gör vi alla, mumlade James.
- Om ni vinner, blir det en liten fest då? fiskade hon skamlöst och Ava skrattade högt.
- Elyssa, din mansslukerska!
- Äsch, hon viftade med händerna och Remus log svagt.
- Elly, du är nästan lika hemsk som Sirius.
Gruppen brast ut i skratt.

- Jo då, Theodora har sagt att om de vinner, vilket hon är säkra på att de kommer att göra, så blir det fest i Vid-behovs-rummet så att alla som vill kan komma, men bara ett litet tag för hon piskar verkligen sina spelare hårt i år, svarade Ava och Lily gjorde tummen upp mot Elyssa.
- Jisses, Ted också, svarade James men Avas koncentration var redan någon annanstans.
På den bortre läktaren kunde de se Slytherin och deras elevhemsfärger. Många hade förhäxat ormarna på deras emblem att väsa mot publiken och flera skanderade spelarnas namn. Regulus spelade sökare och han var mycket skicklig men Sirius hoppades ändå att Ravenclaw skulle ta hem segern.

Matchen var rafflande. Det märktes att alla tog quidditchpokalen på största möjliga allvar. Slytherinelverna spelade tufft, det var många oschyssta tacklingar och gång på gång var Madam Hooch tvungen att avblåsa matchen och dela ut straffkast till Ravenclaw. Theodora var rasande medan Slytherinarna mest verkade tycka att uppvisningen var underhållande och hejade på sina elevhemskamrater. Det märktes att både Theodora och Regulus var mycket skickliga flygare båda två och de flög ofta jämsides i jakt på kvicken. Columbine bet på naglarna men mest inne i matchen tycktes Elyssa och James vara. Resultatet av matchen skulle påverka hela turneringen och öppningsmatchen satte ofta standarden på hela turneringen. Det började briljant och det syntes att det skulle bli en tuff säsong.

Efter att ha spelat jämt hela matchen så lyckades så småningom Theodora fånga kvicken genom en briljant Wronski-fint och sedan plockade hon det bevingade gyllene föremålet rakt framför näsan på en förargad Regulus. Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor bröt ut i ett jubel.

- Grattis! Ava slängde sig omkring halsen på Theodora och de andra var inte sena att gratulera henne till den briljanta vinsten.
- Briljant fint! James log och dunkade henne i ryggen.
- Jag vet, svarade hon glatt och försvann in i mängden av myllrande elever.

En halvtimme senare äntrade de korridoren där Vid-behov-rummet skulle ligga, ett rum som inte var likt något annat rum Columbine någonsin sett. Sirius förklarade att rummet anpassade sig efter personens behov och att det bara visade sig om man verkligen behövde det – som vid hemliga fester. Han plockade upp en karta ur fickan och slog lätt på den med trollstaven.
- Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg för mig, mumlade han och en karta över slotten uppenbarade sig. Små prickar med namn över myllrade på fram på kartan men korridoren framför dem var tom.
- Kusten är klar, sa han och promenerade med lätta steg fram och tillbaka tre gånger i korridoren med stor koncentration. En dörr uppenbarade sig.
- Efter dig, min sköna, sa han chevalereskt.

Hela rummet var smyckat med Ravenclaws färger, svävande ballonger och gyllene serpentiner. Ur ballongerna strömmade musik och längs väggarna fanns mjuka soffor och bord med honungsöl och mat.
- Wow, sa hon lågt och Sirius flinade.
- Bästa rummet på hela skolan.

De försedde sig med öl och bakelser och letade rätt på de andra vännerna. Stämningen var uppsluppen och Elyssa stod och flörtade skamlöst med en femteårselev vid namn Henry som spelade slagman för Ravenclaw.
- Har du träffat Sebastian? Theodora uppenbarade sig tillsammans med en mycket lång pojke med blonda lockar och ljust gröna ögon.
- Nej, hej! Jag heter Columbine, sa hon artigt och tryckte hans hand.
- Sebastian, han log och plockade en tom ölflaska ur hennes hand.
- Påfyllning?
Utan att invänta svar försvann han iväg i folkvimlet och Theodora drog henne närmare.
- Han tycker du är söt och bad om en introduktion, sa hon kort och promenerade iväg.
Columbine kände sig ganska larvig där hon stod för sig själv och betraktade skådespelet.

Kvällens vinst verkade ha gjort eleverna vänliga och snäppet mer kärleksfulla än i vanliga fall. Många hade redan börjat para ihop sig två och två och till sin förtjusning såg hon Ava i en djup diskussion med Remus som såg piggare ut än på länge.
- Varsågod!
Sebastian hade kommit tillbaka och räckte henne en kall ölflaska och skålade mot henne.
- Tack! Ni var verkligen duktiga där ute idag, sa hon och han log brett.
- Det känns alltid skönt att öppna säsongen med en vinst! Och det gör Theodora mer vällvilligt inställd, sa han och skrattade lågt. Det lät som en katt spann i bröstkorgen på honom.
- Jag kan förstå det! Det var samma stämning på Milima ya buluu, skolan där jag gick tidigare, förklarade hon och han la en hand på hennes arm.
- Du behöver inte förklara. Jag hörde att du var en utbytesstudent. Är det på grund av apartheiden? frågade hon och Columbine tog ett munfull öl och nickade.
- Ja, det är inte så stabilt där just nu.
- Fruktansvärt. Jag hoppas att vi inte får samma utveckling här med konflikter nu när Voldemort har börjat värva anhängare.
- Är det de som kallas för dödsätare?
Han såg äcklad ut och nickade.
- Ja, det är det som de kallar sig själva. Avskum skulle jag vilja kalla dem, sa han med tryck i rösten.
- Äsch, ska vi prata om något trevligare?
Han log och gestikulerade mot en soffa i ett avskilt hörn.

Tiden flög förbi. Elyssa hade för länge sedan hånglat upp Henry i en av sofforna och flera gäster hade börjat droppa av. Columbine hade haft förvånansvärt trevligt. Sebastian var intelligent, lyhörd och mjuk. Han hade berättat om sin familj och ställt flertalet frågor till Columbine men varit noggrann med att inte gå över gränsen, inte fråga för ingående kring apartheiden, och han var påläst. Columbine imponerades av intelligens, det gick inte att förneka att kunskap var sexigt.

För varje person som lämnade rummet så tycktes det krympa och inredningen mjukna. Ljuset var dimmat och lugnare musik spelades ur ballongerna. Snart var det bara några tredjeårselever kvar från Hufflepuff som tycktes ha somnat i ett hörn.
- Kanske är det dags att bryta upp? Sebastians blekgröna ögon glittrade svagt i ljuset och Columbine slickade sig om läpparna.
- Ja, det är nog rätt sent, sa hon och ställde sig upp. Hon var nästan nykter. Det blev lätt så när man pratade mycket och glömde bort sin öl som istället stod och blek avslagen på soffbordet.
Sebastian gick bort mot de sovande eleverna och puttade mjukt på dem.
- Dags att gå hem, sa han och la armen försiktigt omkring Columbines midja.
Tassande, noggranna för att inte locka till sig Peeves eller Mr Filch, de mot Gryffindortornet.

Utanför porträttet på Den tjocka damen stannade de och han la armarna kring hennes hals och drog henne till sig. Han doftade som nyklippt gräs. Försiktigt tyckte han sina läppar mot hennes kind.
- Tack för ikväll, viskade han och försvann sedan ner i korridoren.

Kvar stod Columbine med klappande hjärta i mörkret.