XI – När pluggeneralen kallar

XI – När pluggeneralen kallar

Sirius kastade en Bertie Botts böna på Elyssa och Lily spände ögonen i honom och hyschade.
- Jag sa ingenting, protesterade Sirius och Remus och Lily hyschade i kör.
- Det är söndag och det är en pluggdag, pep Peter och strök en ljusbrun hårtest ur ögonen.
- Det säger du bara för att du inte har någonting bättre för dig, skrattade Sirius och boxade honom lekfullt på överarmen.

Alla sjätteårselever satt tillsammans i uppehållsrummet och försökte febrilt skriva klart Snigelhorns uppsats. Hela dagen hade de druckit kaffe, ätit godis och arbetat flitigt men det märktes att koncentrationen började tryta hos vissa av dem. Det enda avbrottet de hade haft hade varit för att få springa ner till Den stora salen och äta middag. Sedan hade pluggeneralerna Remus och Lily först upp dem till uppehållsrummet igen.

- Kom igen Mirabella, kan jag inte få kika på din uppsats? trugade Sirius och hon himlade med ögonen och sköt över sitt pergament åt honom. Han rynkade ögonbrynen och petade James i sidan så att han spillde ut bläck över halva bordet.
- Vadå, visste du att man ska röra trettiosju varv motsols?
- Kom igen, grabbar det har Snigelhorn pratat om hur många gånger som helst! suckade Lily och böjde sig ner över sitt pergament igen.
- Öh, precis, instämde James.
Sirius flinade och skakade på huvudet. James antog en blossande färg av rött och vände sig kvickt ner mot sitt pergament för att fortsätta att skriva.

*

Columbine sträckte på sig som en katt och gäspade. Hon satte punkt på pergamentet och petade på Sirius som halvsov i en fåtölj.
- Ska vi smita? mimade hon för att inte störa de andra och han nickade ivrigt och ryckte åt sig sin mantel och smög iväg mot porträtthålet.
De kravlade ut och väl ute i korridoren andades de båda ut.
- Herregud, hur kommer det att se ut vid examensproven? fnissade Columbine och Sirius bara skakade på huvudet.
- Det är aldrig roligt. Lily och Remus organiserar pluggscheman åt oss och den som inte följer schemat… han lät rösten försvinna och Columbine höjde frågande på sitt högra ögonbryn.
- Vad händer?
- Låt oss bara säga att Peters kalsonger började brinna av sig själva förra året, sa han och Columbine skrattade.
- Attans.

Det var svalt ute på området och det var bara någon timme tills utegångsförbudet startade. Hon tog av sig skorna och kände det fuktiga gräset under fötterna.
- Saknar du Afrika? frågade Sirius lågt och Columbine tittade förvånat på honom. Hon bet sig tankfullt i underläppen.
- Ja, varje dag.
- Vad saknar du?
- Jag saknar friheten. Jag saknar mina vänner och jag saknar min familj. Jag saknar hur solen bränner på huden och naturen.
Sirius stannade till och strök håret ur ögonen. Hans ögon var mörka och hur mycket Columbine försökte förstå vad som fanns där bakom det gråa så var det stängt.
- Det måste vara jobbigt, sa han till sist och Columbine nickade. Det sved i halsen. Hon drog efter andan och släppte sedan skorna. Det var stjärnklart och hon önskade att hon kunde läsa framtiden i stjärnorna.

Hon snurrade runt och flinade mot honom. Orkade inte med det seriösa, ville egentligen bra ha roligt och glömma. Så mycket lättare i längden att skratta än att gråta, oroa sig.
- Vad flinar du åt? Sirius såg förvirrad ut och hon fnissade till.
- Kull! Hon pressade sin handflata mot hans bröstkorg och dansade sedan iväg över gräset.

Hjärtat slog hårt mot revbenen och hennes andhämtning blev tyngre, allt mer ansträngd.
Det tog ett par sekunder för honom att förstå och sedan satte han efter henne. Som barn sprang de skrikandes och skrattandes runt på gräsmattan. Till slut fick han fatt i hennes handled och föll. Han drog med henne i fallet och hon landade skrattande någon meter ifrån honom och blåste håret ur ögonen. Hon tände en cigarett och kastade det knöliga paketet emot honom och tacksamt plockade han fram en Pall Mall och drog in röken i lungorna. Han rökte inte, egentligen, men det kändes som ett ögonblick då det var värt att offra hälsan för att inte bryta samhörigheten.

*

James drog av sig glasögonen och gnuggade sig trött över ögonen med händerna. Det kände som om han såg dubbelt och han hade svårt att fokusera på pergamentet framför sig.
- Hur går det?
Hennes röst var mjuk och han log svagt mot henne och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, det känns som om jag skriver samma mening om och om igen.
Lily log medlidsamt mot honom och plockade försiktigt pergamentet från hans händer.
- Är det okej om jag läser det? frågade hon mjukt och han nickade tacksamt emot henne.

Hon lutade sig fram över bordet och en koncentrationsrynka framträdde mellan hennes rödbruna ögonbryn. Håret föll ner över hennes ansikte som draperier och skärmade av honom från henne. Han kunde höra hur hennes fjäderpenna raspade mot pergamentet och hur hon mumlade något, tyst för att inte väcka de andra som somnat av ren utmattning i uppehållsrummet. Han kände hur ögonlocken blev allt tyngre och snart sjönk även han ner i sömnens värld.

- James, vakna.
Han kände hur någon skakade hans axel och genom sömndruckna ögon såg han Lily stå lutade över honom med pergamentrullen i handen.
- Oj, somnade jag? Förlåt, mumlade han skamset och hon log smått.
- Här är din uppsats. Den var faktiskt riktigt bra, sa hon och han log mot henne.
- Tack så jättemycket för hjälpen!

De var ensamma i uppehållsrummet och elden knastrade i eldstaden. Om en liten stund skulle den sista vedklabben ha brunnit ut och det var redan mörkt i hörnen. Hennes hår sken i det svaga ljuset och han tänkte att hon hade något aldrig sett vackrare ut.

Han ställde sig upp och gäspade innan han försiktigt lutade sig fram emot henne och tryckte sina läppar mjukt mot hennes kind.
- God natt Lily, sov gott, sa han mjukt och började gå upp för spiraltrappan mot sin sovsal.
- God natt James.