XIV – Början på något förvirrande
Columbine bet sig i underläppen och vek undan med blicken. Sebastian hade en tendens att se rakt in i henne när han inte trodde att hon märkte. Som när de satt och studerade tillsammans i biblioteket. Det var små rörelser som hon kunde komma på honom med att studera. Som hur hon strök en lock med hår bakom örat eller hur hon rynkade ihop pannan när hon inte förstod en förvandlingsformel.
- Men sluta, bad hon med låg röst och log mot honom.
Det irriterade inte henne att han tittade på henne, men hon kände sig obekväm av situationen. Som om hon vore under ett mikroskop. Hon var helt enkelt inte van vid situationen. De var vänner, eller mer än vänner men sedan blev linjerna så suddiga. Visst umgicks det väldigt mycket och sedan den där kyssen utanför prefekteras badrum så hade linjerna nästintill försvunnit men Columbine var inte van vid att dejta någon. Hon hade vänner för de djupa samtalen och olika pojkar som hon sökte upp för de mer fysiska kraven. Det var klart att hon önskade sig den där stora kärleken som alla pratade om men det var ingenting hon letade efter just nu.
Det var annorlunda med Sebastian. Han var inte bara en vän som Severus eller någon av pojkarna i Gryffindor men han var inte heller hennes älskare som hon bara låg med för att tillfredsställa sig för stunden. Merlin, de hade bara kysst varandra än så länge. Ingen idé att skynda på utvecklingen dock, även om hon funderade lite över vad han kände.
Ibland orkade hon inte med sig själv. Att hon var en sådan tjej ibland.
- Vad är det jag ska sluta med? Han log mot henne.
- Att titta på mig sådär!
- Varför då? Han skrattade lågt och hon puttade lätt på honom.
- För att det gör mig obekväm, sa hon och vände sig ner mot läroboken igen.
Hennes hår föll ner framför ansiktet och skylde henne från honom igen. Det dröjde en sekund innan hon kände hans fingrar mot sin tinning och han strök en hårslinga bakom hennes öra.
- Sådär, nu ser jag dig bättre.
Hon tittade upp och han log retsamt mot henne. Hon kunde inte låta bli att skratta.
*
Severus var sen. Han brukade aldrig sova länge och nu när han hade vaknat hade han insett att han redan hade missat frukosten och att klockan var över 12. Det var olikt honom och förändringar gjorde honom irriterad. Sanningen var att han halva natten hade funderat över Evans ord och hur Lily egentligen skulle ta att han började träffa någon. Kanske hon inte skulle bry sig alls. Tanken fick det att knyta sig i magen på honom . Hon hade aldrig visat något annat än vänskapliga känslor för honom, men hoppets låga brann starkt inom honom. Han visste att han kunde göra henne lycklig om hon bara lättlät honom.
I uppehållsrummet var det tomt. Han gissade på att det var fint väder ute och en lördag brukade folk hellre spendera utomhus än att sitta nere i källarhålorna där det alltid var kyligt. Det var ett under att ett så framstående hus som Slytherin hade valt att förlägga sitt elevhem under jord. Självklart kunde man alltid ha dragit en värre nitlott och hamnat i ett av tornen. Att gå upp för sju våningar varje dag för att nå sitt elevhem var inte något som intresserade honom. Fysisk aktivitet hade alltid varit överskattat och han var glad att ett så idiotiskt ämne som skolidrott enbart existerade i mugglarskolor.
- Sovit länge?
Rösten bakom honom fick honom att rycka till och han vände sig om med hoprynkade ögonbryn. Rowena. Just toppen. Evan och Stephanie hade säkerligen berättat för henne att han var head over heels in love och inte kunde vänta med att ta ut henne på en månskenspicknick.
- Rowena, hälsade han kort och vände sig om. Kanske han skulle kunna övertala Hogwarts husalfer att komma med frukostmat. Det kurrade alldeles förfärligt i magen.
- Severus, ännu kallare än vanligt, muttrade hon och han kände det dåliga samvetet komma krypande. Det hade inte varit hennes idé.
- Jag tänkte gå och försöka hitta något att äta. Fick inte så mycket sömn inatt. Han log urskuldande och började gå mot utgången.
- Vänta!
Severus vände sig om och hon pekade mot en soffgrupp i hörnet och han följde efter henne.
- Jag måste prata med dig.
Han slog sig ner i en fåtölj och hoppades innerligt att det inte gällde det han trodde att det gällde.
- Bara så att du vet så var det inte min idé, avbröt han henne redan innan hon han börja prata och hon skrattade.
- Såklart, det fattade väl jag med. Evan och Stephanie älskar att försöka para ihop mig med någon.
- Go figure.
- Men bara så att du vet så är jag inte intresserad av dig på det sättet, sa hon hastigt och han log förbryllat mot henne.
- Okej, tack antar jag. Jag är inte intresserad av dig heller.
- Du behöver inte ta illa upp. Du är bara inte min typ.
Han betraktade hennes ljusbruna hår. Hon var inte hans typ heller. Han tyckte om rödhåriga. Eller åtminstone en speciell rödhårig flicka.
- Okej, men bra. Hälsa Stephanie det och se till så att hon förstår innebörden.
Han gjorde en ansats att resa sig upp men hon grabbade tag i hans arm och drog ner honom i fåtöljen igen. Hon var förvånansvärt stark för en flicka som såg så menlös ut.
- Du vet Steph och Evan inte nöja sig med den ursäkten.
- Jag vet, suckade han.
- Så därför har jag ett förslag, sa hon muntert och han tittade upp på henne. Ett litet leende lekte över hennes läppar.
- Vi kan bli ihop ändå. Ja inte nu på direkten såklart, vi måste ju få det att verka lite sanningstroget. Men vi kan ju gå på en dejt under Hogsmeade helgen och ta det därifrån. Några veckor senare kan vi bli tillsammans och sedan slipper vi deras eviga tjat.
Severus höjde på ögonbrynen. Det här var en ny vändning.
- Varför skulle du vilja det? frågade han misstänksamt. Slytherinare hade alltid baktankar.
- Jag är bara så ivinnerligt trött på deras tjat och jag misstänker att om du inte är det redan nu så kommer du bli det sen. Och du är trots allt bättre än Avery och Mulciber.
Han skrattade lågt.
- Okej, tack för den.
Hon la en hand på hans arm och tryckte lätt till.
- Äsch, ta det inte så nu Severus. Du vet ju vad jag menar. Så vad säger du?
Severus rynkade pannan och försökte snabbt överväga för- och nackdelarna.
- Låt mig tänka på det, sa han tillslut och Rowenas missnöjda min tydde på att det inte var det svaret hon hade väntat sig.
- I’ll make it worth it, spann hon lågt och han insåg plötsligt varför Ulysses hade valt henne till flickvän.
- Jag är inte intresserad av dig på det sättet, sa han och hon sträckte ut tungan mot honom innan hon abrupt reste sig upp.
- Jag vill ha ditt svar innan midnatt, okej?
- Okej, mumlade han och såg henne försvinna mot sovsalarna.
Ja det här kunde sannerligen bli en intressant historia.
XIII – Bröder vid fullmåne
XIII – Bröder vid fullmåne
- Så vad tror ni om nästa quidditchmatch då? Theodora spände ögonen i James och han pressade fram ett leende.
- En lätt match såklart. Sen när skulle Hufflepuff ha lärt sig spela quidditch?
De brast ut i skratt och Elyssa vek sig nästan dubbelt över bordet. Tur att lektionerna i trolldomshistoria kunde vara någorlunda underhållande. Remus hade svårt att hänga med i samtalen. Det var den tiden på månaden och det var svårt att sova om nätterna. Det var som om vilddjuret inom honom fick det att krypa i hans vener veckan innan det var dags. Han flinade för sig själv. Sirius brukade alltid säga att han var värre än en tjej när det närmade sig fullmåne. Noggrant räknade han dagarna, fick aldrig tappa kontrollen och det var svårt att vara spontan när han var tvungen att klara av sina prefekt-uppgifter och skolarbetet i förväg eftersom ett par dagar skulle gå bort. Ofta såg han till att hjälpa sina vänner också. Han var dem evigt tacksam att de alltid ställde upp för honom. Hur irriterande och dumdristiga de annars kunde vara så var de just det, hans allra bästa vänner.
*
Elden sprakade hemtrevligt i uppehållsrummet och James gäspade och sträckte på sig. Klockan närmade sig 01 och även om det var en fredagskväll hade många valt att krypa till sängs. Utanför fönstren ren stormen och hösten hade tagit dem alla i sina klor. Helst skulle James också lägga sig mellan dunbolstren. Lördagen skulle bjuda på en stenhård quidditchträning, hade Ted informerat om vid middagsbordet, inför säsongens andra match. Det borde vara en lätt match men för att ha en riktig chans om mästerskapspokalen så skulle varje mål vara viktigt och det var James uppdrag som jagare att göra målen.
- Remus, hur mår du? Sirius röst fick James att vakna till ur sin dvala och han sträckte återigen på sig i hopp om att hjärnan skulle få tillgång till lite mer syre och kickstarta.
- Sådär, svarade Remus med svag röst och pressade fram ett tappert leende.
- Vill du ha någonting Måntand? Eldwhiskey eller kanske en blodig biff? James harklade sig och Remus svepte stickade filten om axlarna och skakade på huvudet.
- Tack Tagghorn, men det ärkcer med att ni fördriver ett par timmar med mig tills det värsta är över.
- Såklart. Peter klappade Remus uppmuntrande på axeln.
Det var kvällen före fullmåne och krypningarna var värre än annars. Remus var kallsvettig och satt skakande blek på golvet framför brasan med knäna uppdragna under hakan. Han tvingade dem aldrig att lida med honom men i egenskap av att vara hans bästa vänner behövde han aldrig fråga utan de ställde bara upp utan att kräva någonting tillbaka.
- Så vad händer med Lily? Remus vände huvudet mot James som genast blickade bort mot porträtthålet.
- Det är lugnt. Hon och de andra tjejerna gick och la sig för någon timme sedan, sa Peter och stoppade en chokladgroda i munnen.
James lade sig raklång i soffan och drog händerna genom håret med en frustrerad suck.
- Ingenting.
- Vadå ingenting? frågade Sirius. Har du helt plötsligt slutat vara hopplöst förälskad i henne? Han flinade snett och James suckade igen.
- Det har inte ändrats men absolut ingenting händer. Hon växlar fortfarande mellan att behandla mig som luft eller ohyra.
- Nu överdriver du väl ändå? Som luft eller som en vän, rättade Remus honom och James skakade på huvudet.
- Knappast som en vän! Vid Merlins namn, undrar jag vad hon ser hos Snivellus? De två är vänner! Jag och Lily är inte vänner, hon vill aldrig bara hänga med mig på fritiden. Hans röst hårdnade och Remus klappade honom på knäet och log uppmuntrande.
-Äsch, om du slutar stöta på henne och satsar på en mer vänskaplig approach så kommer det säkert att gå bra.
- Och sen kan du komma in under hennes klädnad, flinade Sirius och James kastade en handfull Bertie Botts bönor mot honom som Sirius lika skickligt fångade. De andra skrattade och James rodnade lätt. De skulle bara vilja veta om vad han så gott som dagligen fantiserade om.
- Apropå att komma in under klädnader.., James flinade och nickade menande mot Sirius som slog ut händerna med en spelad oskuldsfullhet.
- Jag har väl varit en ytterst oskyldig pojke den här terminen! protesterade han och James nickade.
- Precis! Du har inte försökt lägra några nykomlingar.
- Vad du är grov i munnen. Jag lägrar inte flickor, jag älskar med dem, sa Sirius med en röst likt en fransk charmör och de alla brast i skratt.
- Oavsett ditt ordval, fortsatte James. Du har inte försökt haffa några nykomlingar.
- Usch, men de är ju bara elva!
Alla skrattade återigen och Remus såg lite piggare ut.
- Lammkött, var det inte något som hette så? retades Remus och Sirius rynkade på näsan.
- Pervo!
Skrattsalvorna steg mot taket och Peter såg ut att ha svårt att hämta andan.
- Se nu till att inte Slingersvans dör av skratt, förmanade Sirius trumpet.
- När jag sa nykomlingar menade jag nykomlingar i vår egen ålder, förklarade James tålmodigt som om Sirius hade blivit tappad på huvudet som barn.
- Columbine? Sirius lät oberörd men den svagaste hint av rodnad blossade upp över hans kinder.
- Ja! Varför i hela Merlins namn har du inte försökt lägra henne? James lät förbryllad och Sirius ryckte på axlarna och grinade snett.
- Jag är ju inte direkt en sexmaskin men om det kommer ett tillfälle så…
- Då får du passa på. Jag hörde att hon är tillsammans med Sebastian, inflikade Peter.
- Quidditchspelaren i Ravenclaw? frågade James och Remus nickade.
- Jag har också hört det. Några av de andra prefekterna från Ravenclaw pratade om det.
- Bättre lycka till nästa gång Tramptass!
- Så vad tror ni om nästa quidditchmatch då? Theodora spände ögonen i James och han pressade fram ett leende.
- En lätt match såklart. Sen när skulle Hufflepuff ha lärt sig spela quidditch?
De brast ut i skratt och Elyssa vek sig nästan dubbelt över bordet. Tur att lektionerna i trolldomshistoria kunde vara någorlunda underhållande. Remus hade svårt att hänga med i samtalen. Det var den tiden på månaden och det var svårt att sova om nätterna. Det var som om vilddjuret inom honom fick det att krypa i hans vener veckan innan det var dags. Han flinade för sig själv. Sirius brukade alltid säga att han var värre än en tjej när det närmade sig fullmåne. Noggrant räknade han dagarna, fick aldrig tappa kontrollen och det var svårt att vara spontan när han var tvungen att klara av sina prefekt-uppgifter och skolarbetet i förväg eftersom ett par dagar skulle gå bort. Ofta såg han till att hjälpa sina vänner också. Han var dem evigt tacksam att de alltid ställde upp för honom. Hur irriterande och dumdristiga de annars kunde vara så var de just det, hans allra bästa vänner.
*
Elden sprakade hemtrevligt i uppehållsrummet och James gäspade och sträckte på sig. Klockan närmade sig 01 och även om det var en fredagskväll hade många valt att krypa till sängs. Utanför fönstren ren stormen och hösten hade tagit dem alla i sina klor. Helst skulle James också lägga sig mellan dunbolstren. Lördagen skulle bjuda på en stenhård quidditchträning, hade Ted informerat om vid middagsbordet, inför säsongens andra match. Det borde vara en lätt match men för att ha en riktig chans om mästerskapspokalen så skulle varje mål vara viktigt och det var James uppdrag som jagare att göra målen.
- Remus, hur mår du? Sirius röst fick James att vakna till ur sin dvala och han sträckte återigen på sig i hopp om att hjärnan skulle få tillgång till lite mer syre och kickstarta.
- Sådär, svarade Remus med svag röst och pressade fram ett tappert leende.
- Vill du ha någonting Måntand? Eldwhiskey eller kanske en blodig biff? James harklade sig och Remus svepte stickade filten om axlarna och skakade på huvudet.
- Tack Tagghorn, men det ärkcer med att ni fördriver ett par timmar med mig tills det värsta är över.
- Såklart. Peter klappade Remus uppmuntrande på axeln.
Det var kvällen före fullmåne och krypningarna var värre än annars. Remus var kallsvettig och satt skakande blek på golvet framför brasan med knäna uppdragna under hakan. Han tvingade dem aldrig att lida med honom men i egenskap av att vara hans bästa vänner behövde han aldrig fråga utan de ställde bara upp utan att kräva någonting tillbaka.
- Så vad händer med Lily? Remus vände huvudet mot James som genast blickade bort mot porträtthålet.
- Det är lugnt. Hon och de andra tjejerna gick och la sig för någon timme sedan, sa Peter och stoppade en chokladgroda i munnen.
James lade sig raklång i soffan och drog händerna genom håret med en frustrerad suck.
- Ingenting.
- Vadå ingenting? frågade Sirius. Har du helt plötsligt slutat vara hopplöst förälskad i henne? Han flinade snett och James suckade igen.
- Det har inte ändrats men absolut ingenting händer. Hon växlar fortfarande mellan att behandla mig som luft eller ohyra.
- Nu överdriver du väl ändå? Som luft eller som en vän, rättade Remus honom och James skakade på huvudet.
- Knappast som en vän! Vid Merlins namn, undrar jag vad hon ser hos Snivellus? De två är vänner! Jag och Lily är inte vänner, hon vill aldrig bara hänga med mig på fritiden. Hans röst hårdnade och Remus klappade honom på knäet och log uppmuntrande.
-Äsch, om du slutar stöta på henne och satsar på en mer vänskaplig approach så kommer det säkert att gå bra.
- Och sen kan du komma in under hennes klädnad, flinade Sirius och James kastade en handfull Bertie Botts bönor mot honom som Sirius lika skickligt fångade. De andra skrattade och James rodnade lätt. De skulle bara vilja veta om vad han så gott som dagligen fantiserade om.
- Apropå att komma in under klädnader.., James flinade och nickade menande mot Sirius som slog ut händerna med en spelad oskuldsfullhet.
- Jag har väl varit en ytterst oskyldig pojke den här terminen! protesterade han och James nickade.
- Precis! Du har inte försökt lägra några nykomlingar.
- Vad du är grov i munnen. Jag lägrar inte flickor, jag älskar med dem, sa Sirius med en röst likt en fransk charmör och de alla brast i skratt.
- Oavsett ditt ordval, fortsatte James. Du har inte försökt haffa några nykomlingar.
- Usch, men de är ju bara elva!
Alla skrattade återigen och Remus såg lite piggare ut.
- Lammkött, var det inte något som hette så? retades Remus och Sirius rynkade på näsan.
- Pervo!
Skrattsalvorna steg mot taket och Peter såg ut att ha svårt att hämta andan.
- Se nu till att inte Slingersvans dör av skratt, förmanade Sirius trumpet.
- När jag sa nykomlingar menade jag nykomlingar i vår egen ålder, förklarade James tålmodigt som om Sirius hade blivit tappad på huvudet som barn.
- Columbine? Sirius lät oberörd men den svagaste hint av rodnad blossade upp över hans kinder.
- Ja! Varför i hela Merlins namn har du inte försökt lägra henne? James lät förbryllad och Sirius ryckte på axlarna och grinade snett.
- Jag är ju inte direkt en sexmaskin men om det kommer ett tillfälle så…
- Då får du passa på. Jag hörde att hon är tillsammans med Sebastian, inflikade Peter.
- Quidditchspelaren i Ravenclaw? frågade James och Remus nickade.
- Jag har också hört det. Några av de andra prefekterna från Ravenclaw pratade om det.
- Bättre lycka till nästa gång Tramptass!
XII – Slytherins avelshästar
XII – Slytherins avelshästar
Severus var irriterad. James blotta närvaro fick det att krypa i alla hans lemmar och helst av allt skulle han velat förhäxa Potter så att han skulle behöva residera på sjukhusflygeln i ett par månader eller så. De satt och väntade i klassrummet för trolldryckskonst och James höll hov i den bakre delen av klassrummet som vanligt. Han lekte med en kvick till flickornas hurrarrop och till Severus stora förtret verkade även en del av de enfaldiga Slytherin-flickorna tittade uppskattande på Potter.
- Du ser ut som att du är nära på att bita huvudet av någon!
Evan Rosier slog sig ner bredvid Snape och hivade upp skolböckerna på bordet och petade honom i sidan.
- Lägg av, väste Severus och Evan slog ut med händerna och himlade med ögon.
- Ta det lugnt, det var bara ett konstaterade.
Snape suckade. Han orkade inte behöva oroa sig över sina vänner nu också. Det hade krävts så mycket av honom att penetrera den grupp av vänner han hade idag, att få vara med och han var Lucius Malfoy evigt tacksam för att han tog Snape under sina vingar, såg hans potential. Han var så långt ifrån cool man kunde vara men det spelade inte längre någon roll. Han var manipulationens mästare med ett iskallt intellekt. Det var så mycket lättare för dem som redan var infödda i de renblodigas klubb. De som hade släkttavlor som stamtavlor att skryta med. Det var svårare för honom.
- Evan, sorry. Jag blir bara så jävla trött på den där förbannade Potter.
Evan kastade en blick bort mot marodörernas bord och skakade på huvudet.
- Låt det vara Sev, låt henne vara. Hon är inte värd det, fattar du väl, sa han tyst och Severus spände ögonen i honom. Är det inte du som alltid tjatar om renblodiga och smutsskallar?
- Låt mig vara, du har ingen aning om vad du pratar om, sa han kallt och vände blicken fram mot den svarta tavlan samtidigt som Professor Snigelhorn klev in i klassrummet.
Evan himlade med ögonen igen och kastade en blick mot Lily där hon satt längst fram i klassrummet och viskade med Columbine och Elyssa.
- Severus, du är inte ensam om att vara sexton år och förälskad, muttrade han och Severus begravde huvudet i händerna för ett kort ögonblick innan han riktade all sin koncentration mot Snigelhorn.
*
Severus huvud värkte. Han kunde inte låta bli att observera Lilys alla rörelser och det verkade som om hon faktiskt stod ut med James för första gången, något som drev Severus till ett lätt vansinne. Eller så kanske han bara inbillade sig. Han var trött, utmattad efter alla sena pluggnätter och det var tröttsamt att alltid trippa på tå i alla hans relationer. Rädd för att göra något förhastat eller säga något som inte var genomtänkt i hennes närvaro men också rädd för att hans vänner skulle vända sig emot honom. Ibland önskade han att Lily kunde ha blivit invald i Slytherin. Det var en självisk tanke men det var ett drag som gick igenom alla medlemmar av elevhemmet. Han visste att hon inte skulle klara sig, att varje dag skulle vara en kamp för att hävda sig och för att visa att hon verkligen dög. Trots hennes blodstatus.
Blodet. Det röda som fick dem alla att överleva men som också kändes som en börda. Hans rädsla att någon skulle uppmärksamma att han bara var ett futtigt halvblod. Han var lika bra, om inte bättre rent magiskt än alla andra i hans årskurs. Även de renblodiga. Men det var en börda att behöva hålla en hemlighet.
Och Lily. Hon som briljerade jämt men var mugglarfödd. Tanken fick honom att stöna. Det var viktigt med blodstatus. Renblodigheten var nyckeln till framgång och makt. Det var inträdesbiljetten till det liv som Severus längtade efter. Livet där ingen skulle ifrågasätta honom eller skratta åt honom bakom hans rygg. Livet där alla skulle tystna när han klev in i ett rum och lyssna på vad han hade att säga. Men det var ett liv utan Lily. Evan var den enda som någorlunda förstod Severus, även om Evan trodde att Severus bara hyste vänskapliga känslor mot den rödhåriga flickan. Smutsskalle. Han hade inget problem att yttra ordet när det gällde andra men det smakade beskt i munnen varje gång han kom att tänka på henne och hennes gröna ögon.
- Sev, sitter du här och grubblar?
Evan slog sig ner bredvid honom med en duns och Severus spanade ut över uppehållsrummet för att se om det inte fanns någon annan han kunde övertala Evan att gå och störa.
- Lämna mig ifred, bad han tyst och Evan skrattade och sträckte ut sig i soffan.
- Absolut inte.
- Gör du det här bara för att irritera mig? Han drog händerna genom håret och Evan flinade.
- Såklart.
Severus drog efter ett djupt andetag och pressade fram ett halvt leende.
- Vad vill du mig?
- Är det så man talar till vänner? Evan skrattade och Severus hindrade sig själv från att himla med ögonen.
De var vänner. Evan var antagligen det närmaste han hade till en riktigt kompis, förutom Lily och Columbine.
- Så Severus, jag har tänkt på en sak, började Evan och Severus flinade.
- Gjorde det ont att använda hjärncellerna?
Evan skrattade och boxade till honom på överarmen.
- Nej men seriöst nu. Jag tror att det är dags för dig att börja dejta.
- Äh.
- Kom inte och säg att du inte är intresserad av tjejer nu. Jag är då inte intresserad av att dejta dig om det nu är så att du är lagd åt det hållet! Han fnissade muntert och Severus muttrade till svar.
- Helt ärligt. Det är dags att du får Lily ur huvudet och satsar på någon… låt oss säga, mer passande för dina ambitioner. Jag vet att Lily är smart och ganska så söt men hon är en bromskloss, hör du det Sev? En BROMSKLOSS.
- Lägg av.
- Nej men ärligt. Har du ens tittat på tjejerna här?
Han slog ut med armarna mot uppehållsrummet och Severus svepte med blicken över flickorna. Det var klart att det fanns söta flickor i Slytherin, sötare flickor än i andra elevhem. Alla flickorna bar en elegans, som avelshästar av hög rang.
- Vad tror du om Rowena? Hon är söt och jag vet att hon gillar lite boknördiga killar, sa Evan och pekade mot Stephanie och Rowena som satt tillsammans i motsatta hörnet.
Stephanie och Evan hade dejtat av och till sedan fjärde året och det stod ganska klart att de skulle bli dem två efter skolan. Evan hade sina affärer, som det var brukligt, men Stephanie stod alltid trogen vid hans sida. Severus kunde inte riktigt förstå varför. Varför Evan skulle kunna ligga med någon annan när han hade en flickvän. Eller varför hon skulle stanna kvar när det fanns andra som aldrig skulle drömma om att vara otrogen.
- Oi, Steph! Kom!
Stephanie tittade upp från sitt pergament och sken upp. Evan log sitt allra charmigaste leende och vinkade henne till sig. Hon kom gående som en mannekäng över stengolvet och Severus betraktade henne. Han antog att hon var vad som ansågs vara en tiopoängare. Stora blåa ögon fyllda av oskuldsfullhet, ett leende med en farligt lockande underton och ett hår som alltid såg silkeslent ut.
- Hej babe, sa hon och slog sig ner i Evans knä. Genast började de ljudligt utbyta saliv och Severus tittade äcklat bort. Efter ett par minuter var kärleksfesten över och Evan flinade.
- Så Steph, vad tror du om Serverus och Rowena?
Stephanie sken upp och nickade.
- Gillar du henne? frågade hon nyfiket och Severus kastade en mördande blick åt Evans håll.
- Äsch, Severus vet inte vad han gillar men jag tror att de skulle vara förträffliga tillsammans. Dejtar hon någon nu?
- Nej, inte sedan det tog slut med Ulysses förra året.
Ulysses. Slytherins högsta höns som gått ut skolan förra året och brutalt dumpat Rowena eftersom han inte var intresserad av att ha någon brevvän till flickvän i två år.
- Men perfekt då! Det är en Hogsmeade-helg snart så då kanske vi kan hitta på något allihopa och hoppas att turturduvorna hit it off.
Evan log som en sol och Severus vred sig i soffan. Han kastade ett öga mot Rowena där hon satt kvar vid sitt pergament. Han hade alltid tyckt att hon såg ut att tillhöra tapeten, någon som aldrig stod ut, men kanske var hon rätt söt ändå med sitt spikraka ljusbruna hår och breda leende. Men hon var inte någon Lily, inte ens i närheten.
Severus var irriterad. James blotta närvaro fick det att krypa i alla hans lemmar och helst av allt skulle han velat förhäxa Potter så att han skulle behöva residera på sjukhusflygeln i ett par månader eller så. De satt och väntade i klassrummet för trolldryckskonst och James höll hov i den bakre delen av klassrummet som vanligt. Han lekte med en kvick till flickornas hurrarrop och till Severus stora förtret verkade även en del av de enfaldiga Slytherin-flickorna tittade uppskattande på Potter.
- Du ser ut som att du är nära på att bita huvudet av någon!
Evan Rosier slog sig ner bredvid Snape och hivade upp skolböckerna på bordet och petade honom i sidan.
- Lägg av, väste Severus och Evan slog ut med händerna och himlade med ögon.
- Ta det lugnt, det var bara ett konstaterade.
Snape suckade. Han orkade inte behöva oroa sig över sina vänner nu också. Det hade krävts så mycket av honom att penetrera den grupp av vänner han hade idag, att få vara med och han var Lucius Malfoy evigt tacksam för att han tog Snape under sina vingar, såg hans potential. Han var så långt ifrån cool man kunde vara men det spelade inte längre någon roll. Han var manipulationens mästare med ett iskallt intellekt. Det var så mycket lättare för dem som redan var infödda i de renblodigas klubb. De som hade släkttavlor som stamtavlor att skryta med. Det var svårare för honom.
- Evan, sorry. Jag blir bara så jävla trött på den där förbannade Potter.
Evan kastade en blick bort mot marodörernas bord och skakade på huvudet.
- Låt det vara Sev, låt henne vara. Hon är inte värd det, fattar du väl, sa han tyst och Severus spände ögonen i honom. Är det inte du som alltid tjatar om renblodiga och smutsskallar?
- Låt mig vara, du har ingen aning om vad du pratar om, sa han kallt och vände blicken fram mot den svarta tavlan samtidigt som Professor Snigelhorn klev in i klassrummet.
Evan himlade med ögonen igen och kastade en blick mot Lily där hon satt längst fram i klassrummet och viskade med Columbine och Elyssa.
- Severus, du är inte ensam om att vara sexton år och förälskad, muttrade han och Severus begravde huvudet i händerna för ett kort ögonblick innan han riktade all sin koncentration mot Snigelhorn.
*
Severus huvud värkte. Han kunde inte låta bli att observera Lilys alla rörelser och det verkade som om hon faktiskt stod ut med James för första gången, något som drev Severus till ett lätt vansinne. Eller så kanske han bara inbillade sig. Han var trött, utmattad efter alla sena pluggnätter och det var tröttsamt att alltid trippa på tå i alla hans relationer. Rädd för att göra något förhastat eller säga något som inte var genomtänkt i hennes närvaro men också rädd för att hans vänner skulle vända sig emot honom. Ibland önskade han att Lily kunde ha blivit invald i Slytherin. Det var en självisk tanke men det var ett drag som gick igenom alla medlemmar av elevhemmet. Han visste att hon inte skulle klara sig, att varje dag skulle vara en kamp för att hävda sig och för att visa att hon verkligen dög. Trots hennes blodstatus.
Blodet. Det röda som fick dem alla att överleva men som också kändes som en börda. Hans rädsla att någon skulle uppmärksamma att han bara var ett futtigt halvblod. Han var lika bra, om inte bättre rent magiskt än alla andra i hans årskurs. Även de renblodiga. Men det var en börda att behöva hålla en hemlighet.
Och Lily. Hon som briljerade jämt men var mugglarfödd. Tanken fick honom att stöna. Det var viktigt med blodstatus. Renblodigheten var nyckeln till framgång och makt. Det var inträdesbiljetten till det liv som Severus längtade efter. Livet där ingen skulle ifrågasätta honom eller skratta åt honom bakom hans rygg. Livet där alla skulle tystna när han klev in i ett rum och lyssna på vad han hade att säga. Men det var ett liv utan Lily. Evan var den enda som någorlunda förstod Severus, även om Evan trodde att Severus bara hyste vänskapliga känslor mot den rödhåriga flickan. Smutsskalle. Han hade inget problem att yttra ordet när det gällde andra men det smakade beskt i munnen varje gång han kom att tänka på henne och hennes gröna ögon.
- Sev, sitter du här och grubblar?
Evan slog sig ner bredvid honom med en duns och Severus spanade ut över uppehållsrummet för att se om det inte fanns någon annan han kunde övertala Evan att gå och störa.
- Lämna mig ifred, bad han tyst och Evan skrattade och sträckte ut sig i soffan.
- Absolut inte.
- Gör du det här bara för att irritera mig? Han drog händerna genom håret och Evan flinade.
- Såklart.
Severus drog efter ett djupt andetag och pressade fram ett halvt leende.
- Vad vill du mig?
- Är det så man talar till vänner? Evan skrattade och Severus hindrade sig själv från att himla med ögonen.
De var vänner. Evan var antagligen det närmaste han hade till en riktigt kompis, förutom Lily och Columbine.
- Så Severus, jag har tänkt på en sak, började Evan och Severus flinade.
- Gjorde det ont att använda hjärncellerna?
Evan skrattade och boxade till honom på överarmen.
- Nej men seriöst nu. Jag tror att det är dags för dig att börja dejta.
- Äh.
- Kom inte och säg att du inte är intresserad av tjejer nu. Jag är då inte intresserad av att dejta dig om det nu är så att du är lagd åt det hållet! Han fnissade muntert och Severus muttrade till svar.
- Helt ärligt. Det är dags att du får Lily ur huvudet och satsar på någon… låt oss säga, mer passande för dina ambitioner. Jag vet att Lily är smart och ganska så söt men hon är en bromskloss, hör du det Sev? En BROMSKLOSS.
- Lägg av.
- Nej men ärligt. Har du ens tittat på tjejerna här?
Han slog ut med armarna mot uppehållsrummet och Severus svepte med blicken över flickorna. Det var klart att det fanns söta flickor i Slytherin, sötare flickor än i andra elevhem. Alla flickorna bar en elegans, som avelshästar av hög rang.
- Vad tror du om Rowena? Hon är söt och jag vet att hon gillar lite boknördiga killar, sa Evan och pekade mot Stephanie och Rowena som satt tillsammans i motsatta hörnet.
Stephanie och Evan hade dejtat av och till sedan fjärde året och det stod ganska klart att de skulle bli dem två efter skolan. Evan hade sina affärer, som det var brukligt, men Stephanie stod alltid trogen vid hans sida. Severus kunde inte riktigt förstå varför. Varför Evan skulle kunna ligga med någon annan när han hade en flickvän. Eller varför hon skulle stanna kvar när det fanns andra som aldrig skulle drömma om att vara otrogen.
- Oi, Steph! Kom!
Stephanie tittade upp från sitt pergament och sken upp. Evan log sitt allra charmigaste leende och vinkade henne till sig. Hon kom gående som en mannekäng över stengolvet och Severus betraktade henne. Han antog att hon var vad som ansågs vara en tiopoängare. Stora blåa ögon fyllda av oskuldsfullhet, ett leende med en farligt lockande underton och ett hår som alltid såg silkeslent ut.
- Hej babe, sa hon och slog sig ner i Evans knä. Genast började de ljudligt utbyta saliv och Severus tittade äcklat bort. Efter ett par minuter var kärleksfesten över och Evan flinade.
- Så Steph, vad tror du om Serverus och Rowena?
Stephanie sken upp och nickade.
- Gillar du henne? frågade hon nyfiket och Severus kastade en mördande blick åt Evans håll.
- Äsch, Severus vet inte vad han gillar men jag tror att de skulle vara förträffliga tillsammans. Dejtar hon någon nu?
- Nej, inte sedan det tog slut med Ulysses förra året.
Ulysses. Slytherins högsta höns som gått ut skolan förra året och brutalt dumpat Rowena eftersom han inte var intresserad av att ha någon brevvän till flickvän i två år.
- Men perfekt då! Det är en Hogsmeade-helg snart så då kanske vi kan hitta på något allihopa och hoppas att turturduvorna hit it off.
Evan log som en sol och Severus vred sig i soffan. Han kastade ett öga mot Rowena där hon satt kvar vid sitt pergament. Han hade alltid tyckt att hon såg ut att tillhöra tapeten, någon som aldrig stod ut, men kanske var hon rätt söt ändå med sitt spikraka ljusbruna hår och breda leende. Men hon var inte någon Lily, inte ens i närheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)