XII – Slytherins avelshästar
Severus var irriterad. James blotta närvaro fick det att krypa i alla hans lemmar och helst av allt skulle han velat förhäxa Potter så att han skulle behöva residera på sjukhusflygeln i ett par månader eller så. De satt och väntade i klassrummet för trolldryckskonst och James höll hov i den bakre delen av klassrummet som vanligt. Han lekte med en kvick till flickornas hurrarrop och till Severus stora förtret verkade även en del av de enfaldiga Slytherin-flickorna tittade uppskattande på Potter.
- Du ser ut som att du är nära på att bita huvudet av någon!
Evan Rosier slog sig ner bredvid Snape och hivade upp skolböckerna på bordet och petade honom i sidan.
- Lägg av, väste Severus och Evan slog ut med händerna och himlade med ögon.
- Ta det lugnt, det var bara ett konstaterade.
Snape suckade. Han orkade inte behöva oroa sig över sina vänner nu också. Det hade krävts så mycket av honom att penetrera den grupp av vänner han hade idag, att få vara med och han var Lucius Malfoy evigt tacksam för att han tog Snape under sina vingar, såg hans potential. Han var så långt ifrån cool man kunde vara men det spelade inte längre någon roll. Han var manipulationens mästare med ett iskallt intellekt. Det var så mycket lättare för dem som redan var infödda i de renblodigas klubb. De som hade släkttavlor som stamtavlor att skryta med. Det var svårare för honom.
- Evan, sorry. Jag blir bara så jävla trött på den där förbannade Potter.
Evan kastade en blick bort mot marodörernas bord och skakade på huvudet.
- Låt det vara Sev, låt henne vara. Hon är inte värd det, fattar du väl, sa han tyst och Severus spände ögonen i honom. Är det inte du som alltid tjatar om renblodiga och smutsskallar?
- Låt mig vara, du har ingen aning om vad du pratar om, sa han kallt och vände blicken fram mot den svarta tavlan samtidigt som Professor Snigelhorn klev in i klassrummet.
Evan himlade med ögonen igen och kastade en blick mot Lily där hon satt längst fram i klassrummet och viskade med Columbine och Elyssa.
- Severus, du är inte ensam om att vara sexton år och förälskad, muttrade han och Severus begravde huvudet i händerna för ett kort ögonblick innan han riktade all sin koncentration mot Snigelhorn.
*
Severus huvud värkte. Han kunde inte låta bli att observera Lilys alla rörelser och det verkade som om hon faktiskt stod ut med James för första gången, något som drev Severus till ett lätt vansinne. Eller så kanske han bara inbillade sig. Han var trött, utmattad efter alla sena pluggnätter och det var tröttsamt att alltid trippa på tå i alla hans relationer. Rädd för att göra något förhastat eller säga något som inte var genomtänkt i hennes närvaro men också rädd för att hans vänner skulle vända sig emot honom. Ibland önskade han att Lily kunde ha blivit invald i Slytherin. Det var en självisk tanke men det var ett drag som gick igenom alla medlemmar av elevhemmet. Han visste att hon inte skulle klara sig, att varje dag skulle vara en kamp för att hävda sig och för att visa att hon verkligen dög. Trots hennes blodstatus.
Blodet. Det röda som fick dem alla att överleva men som också kändes som en börda. Hans rädsla att någon skulle uppmärksamma att han bara var ett futtigt halvblod. Han var lika bra, om inte bättre rent magiskt än alla andra i hans årskurs. Även de renblodiga. Men det var en börda att behöva hålla en hemlighet.
Och Lily. Hon som briljerade jämt men var mugglarfödd. Tanken fick honom att stöna. Det var viktigt med blodstatus. Renblodigheten var nyckeln till framgång och makt. Det var inträdesbiljetten till det liv som Severus längtade efter. Livet där ingen skulle ifrågasätta honom eller skratta åt honom bakom hans rygg. Livet där alla skulle tystna när han klev in i ett rum och lyssna på vad han hade att säga. Men det var ett liv utan Lily. Evan var den enda som någorlunda förstod Severus, även om Evan trodde att Severus bara hyste vänskapliga känslor mot den rödhåriga flickan. Smutsskalle. Han hade inget problem att yttra ordet när det gällde andra men det smakade beskt i munnen varje gång han kom att tänka på henne och hennes gröna ögon.
- Sev, sitter du här och grubblar?
Evan slog sig ner bredvid honom med en duns och Severus spanade ut över uppehållsrummet för att se om det inte fanns någon annan han kunde övertala Evan att gå och störa.
- Lämna mig ifred, bad han tyst och Evan skrattade och sträckte ut sig i soffan.
- Absolut inte.
- Gör du det här bara för att irritera mig? Han drog händerna genom håret och Evan flinade.
- Såklart.
Severus drog efter ett djupt andetag och pressade fram ett halvt leende.
- Vad vill du mig?
- Är det så man talar till vänner? Evan skrattade och Severus hindrade sig själv från att himla med ögonen.
De var vänner. Evan var antagligen det närmaste han hade till en riktigt kompis, förutom Lily och Columbine.
- Så Severus, jag har tänkt på en sak, började Evan och Severus flinade.
- Gjorde det ont att använda hjärncellerna?
Evan skrattade och boxade till honom på överarmen.
- Nej men seriöst nu. Jag tror att det är dags för dig att börja dejta.
- Äh.
- Kom inte och säg att du inte är intresserad av tjejer nu. Jag är då inte intresserad av att dejta dig om det nu är så att du är lagd åt det hållet! Han fnissade muntert och Severus muttrade till svar.
- Helt ärligt. Det är dags att du får Lily ur huvudet och satsar på någon… låt oss säga, mer passande för dina ambitioner. Jag vet att Lily är smart och ganska så söt men hon är en bromskloss, hör du det Sev? En BROMSKLOSS.
- Lägg av.
- Nej men ärligt. Har du ens tittat på tjejerna här?
Han slog ut med armarna mot uppehållsrummet och Severus svepte med blicken över flickorna. Det var klart att det fanns söta flickor i Slytherin, sötare flickor än i andra elevhem. Alla flickorna bar en elegans, som avelshästar av hög rang.
- Vad tror du om Rowena? Hon är söt och jag vet att hon gillar lite boknördiga killar, sa Evan och pekade mot Stephanie och Rowena som satt tillsammans i motsatta hörnet.
Stephanie och Evan hade dejtat av och till sedan fjärde året och det stod ganska klart att de skulle bli dem två efter skolan. Evan hade sina affärer, som det var brukligt, men Stephanie stod alltid trogen vid hans sida. Severus kunde inte riktigt förstå varför. Varför Evan skulle kunna ligga med någon annan när han hade en flickvän. Eller varför hon skulle stanna kvar när det fanns andra som aldrig skulle drömma om att vara otrogen.
- Oi, Steph! Kom!
Stephanie tittade upp från sitt pergament och sken upp. Evan log sitt allra charmigaste leende och vinkade henne till sig. Hon kom gående som en mannekäng över stengolvet och Severus betraktade henne. Han antog att hon var vad som ansågs vara en tiopoängare. Stora blåa ögon fyllda av oskuldsfullhet, ett leende med en farligt lockande underton och ett hår som alltid såg silkeslent ut.
- Hej babe, sa hon och slog sig ner i Evans knä. Genast började de ljudligt utbyta saliv och Severus tittade äcklat bort. Efter ett par minuter var kärleksfesten över och Evan flinade.
- Så Steph, vad tror du om Serverus och Rowena?
Stephanie sken upp och nickade.
- Gillar du henne? frågade hon nyfiket och Severus kastade en mördande blick åt Evans håll.
- Äsch, Severus vet inte vad han gillar men jag tror att de skulle vara förträffliga tillsammans. Dejtar hon någon nu?
- Nej, inte sedan det tog slut med Ulysses förra året.
Ulysses. Slytherins högsta höns som gått ut skolan förra året och brutalt dumpat Rowena eftersom han inte var intresserad av att ha någon brevvän till flickvän i två år.
- Men perfekt då! Det är en Hogsmeade-helg snart så då kanske vi kan hitta på något allihopa och hoppas att turturduvorna hit it off.
Evan log som en sol och Severus vred sig i soffan. Han kastade ett öga mot Rowena där hon satt kvar vid sitt pergament. Han hade alltid tyckt att hon såg ut att tillhöra tapeten, någon som aldrig stod ut, men kanske var hon rätt söt ändå med sitt spikraka ljusbruna hår och breda leende. Men hon var inte någon Lily, inte ens i närheten.
XI – När pluggeneralen kallar
XI – När pluggeneralen kallar
Sirius kastade en Bertie Botts böna på Elyssa och Lily spände ögonen i honom och hyschade.
- Jag sa ingenting, protesterade Sirius och Remus och Lily hyschade i kör.
- Det är söndag och det är en pluggdag, pep Peter och strök en ljusbrun hårtest ur ögonen.
- Det säger du bara för att du inte har någonting bättre för dig, skrattade Sirius och boxade honom lekfullt på överarmen.
Alla sjätteårselever satt tillsammans i uppehållsrummet och försökte febrilt skriva klart Snigelhorns uppsats. Hela dagen hade de druckit kaffe, ätit godis och arbetat flitigt men det märktes att koncentrationen började tryta hos vissa av dem. Det enda avbrottet de hade haft hade varit för att få springa ner till Den stora salen och äta middag. Sedan hade pluggeneralerna Remus och Lily först upp dem till uppehållsrummet igen.
- Kom igen Mirabella, kan jag inte få kika på din uppsats? trugade Sirius och hon himlade med ögonen och sköt över sitt pergament åt honom. Han rynkade ögonbrynen och petade James i sidan så att han spillde ut bläck över halva bordet.
- Vadå, visste du att man ska röra trettiosju varv motsols?
- Kom igen, grabbar det har Snigelhorn pratat om hur många gånger som helst! suckade Lily och böjde sig ner över sitt pergament igen.
- Öh, precis, instämde James.
Sirius flinade och skakade på huvudet. James antog en blossande färg av rött och vände sig kvickt ner mot sitt pergament för att fortsätta att skriva.
*
Columbine sträckte på sig som en katt och gäspade. Hon satte punkt på pergamentet och petade på Sirius som halvsov i en fåtölj.
- Ska vi smita? mimade hon för att inte störa de andra och han nickade ivrigt och ryckte åt sig sin mantel och smög iväg mot porträtthålet.
De kravlade ut och väl ute i korridoren andades de båda ut.
- Herregud, hur kommer det att se ut vid examensproven? fnissade Columbine och Sirius bara skakade på huvudet.
- Det är aldrig roligt. Lily och Remus organiserar pluggscheman åt oss och den som inte följer schemat… han lät rösten försvinna och Columbine höjde frågande på sitt högra ögonbryn.
- Vad händer?
- Låt oss bara säga att Peters kalsonger började brinna av sig själva förra året, sa han och Columbine skrattade.
- Attans.
Det var svalt ute på området och det var bara någon timme tills utegångsförbudet startade. Hon tog av sig skorna och kände det fuktiga gräset under fötterna.
- Saknar du Afrika? frågade Sirius lågt och Columbine tittade förvånat på honom. Hon bet sig tankfullt i underläppen.
- Ja, varje dag.
- Vad saknar du?
- Jag saknar friheten. Jag saknar mina vänner och jag saknar min familj. Jag saknar hur solen bränner på huden och naturen.
Sirius stannade till och strök håret ur ögonen. Hans ögon var mörka och hur mycket Columbine försökte förstå vad som fanns där bakom det gråa så var det stängt.
- Det måste vara jobbigt, sa han till sist och Columbine nickade. Det sved i halsen. Hon drog efter andan och släppte sedan skorna. Det var stjärnklart och hon önskade att hon kunde läsa framtiden i stjärnorna.
Hon snurrade runt och flinade mot honom. Orkade inte med det seriösa, ville egentligen bra ha roligt och glömma. Så mycket lättare i längden att skratta än att gråta, oroa sig.
- Vad flinar du åt? Sirius såg förvirrad ut och hon fnissade till.
- Kull! Hon pressade sin handflata mot hans bröstkorg och dansade sedan iväg över gräset.
Hjärtat slog hårt mot revbenen och hennes andhämtning blev tyngre, allt mer ansträngd.
Det tog ett par sekunder för honom att förstå och sedan satte han efter henne. Som barn sprang de skrikandes och skrattandes runt på gräsmattan. Till slut fick han fatt i hennes handled och föll. Han drog med henne i fallet och hon landade skrattande någon meter ifrån honom och blåste håret ur ögonen. Hon tände en cigarett och kastade det knöliga paketet emot honom och tacksamt plockade han fram en Pall Mall och drog in röken i lungorna. Han rökte inte, egentligen, men det kändes som ett ögonblick då det var värt att offra hälsan för att inte bryta samhörigheten.
*
James drog av sig glasögonen och gnuggade sig trött över ögonen med händerna. Det kände som om han såg dubbelt och han hade svårt att fokusera på pergamentet framför sig.
- Hur går det?
Hennes röst var mjuk och han log svagt mot henne och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, det känns som om jag skriver samma mening om och om igen.
Lily log medlidsamt mot honom och plockade försiktigt pergamentet från hans händer.
- Är det okej om jag läser det? frågade hon mjukt och han nickade tacksamt emot henne.
Hon lutade sig fram över bordet och en koncentrationsrynka framträdde mellan hennes rödbruna ögonbryn. Håret föll ner över hennes ansikte som draperier och skärmade av honom från henne. Han kunde höra hur hennes fjäderpenna raspade mot pergamentet och hur hon mumlade något, tyst för att inte väcka de andra som somnat av ren utmattning i uppehållsrummet. Han kände hur ögonlocken blev allt tyngre och snart sjönk även han ner i sömnens värld.
- James, vakna.
Han kände hur någon skakade hans axel och genom sömndruckna ögon såg han Lily stå lutade över honom med pergamentrullen i handen.
- Oj, somnade jag? Förlåt, mumlade han skamset och hon log smått.
- Här är din uppsats. Den var faktiskt riktigt bra, sa hon och han log mot henne.
- Tack så jättemycket för hjälpen!
De var ensamma i uppehållsrummet och elden knastrade i eldstaden. Om en liten stund skulle den sista vedklabben ha brunnit ut och det var redan mörkt i hörnen. Hennes hår sken i det svaga ljuset och han tänkte att hon hade något aldrig sett vackrare ut.
Han ställde sig upp och gäspade innan han försiktigt lutade sig fram emot henne och tryckte sina läppar mjukt mot hennes kind.
- God natt Lily, sov gott, sa han mjukt och började gå upp för spiraltrappan mot sin sovsal.
- God natt James.
Sirius kastade en Bertie Botts böna på Elyssa och Lily spände ögonen i honom och hyschade.
- Jag sa ingenting, protesterade Sirius och Remus och Lily hyschade i kör.
- Det är söndag och det är en pluggdag, pep Peter och strök en ljusbrun hårtest ur ögonen.
- Det säger du bara för att du inte har någonting bättre för dig, skrattade Sirius och boxade honom lekfullt på överarmen.
Alla sjätteårselever satt tillsammans i uppehållsrummet och försökte febrilt skriva klart Snigelhorns uppsats. Hela dagen hade de druckit kaffe, ätit godis och arbetat flitigt men det märktes att koncentrationen började tryta hos vissa av dem. Det enda avbrottet de hade haft hade varit för att få springa ner till Den stora salen och äta middag. Sedan hade pluggeneralerna Remus och Lily först upp dem till uppehållsrummet igen.
- Kom igen Mirabella, kan jag inte få kika på din uppsats? trugade Sirius och hon himlade med ögonen och sköt över sitt pergament åt honom. Han rynkade ögonbrynen och petade James i sidan så att han spillde ut bläck över halva bordet.
- Vadå, visste du att man ska röra trettiosju varv motsols?
- Kom igen, grabbar det har Snigelhorn pratat om hur många gånger som helst! suckade Lily och böjde sig ner över sitt pergament igen.
- Öh, precis, instämde James.
Sirius flinade och skakade på huvudet. James antog en blossande färg av rött och vände sig kvickt ner mot sitt pergament för att fortsätta att skriva.
*
Columbine sträckte på sig som en katt och gäspade. Hon satte punkt på pergamentet och petade på Sirius som halvsov i en fåtölj.
- Ska vi smita? mimade hon för att inte störa de andra och han nickade ivrigt och ryckte åt sig sin mantel och smög iväg mot porträtthålet.
De kravlade ut och väl ute i korridoren andades de båda ut.
- Herregud, hur kommer det att se ut vid examensproven? fnissade Columbine och Sirius bara skakade på huvudet.
- Det är aldrig roligt. Lily och Remus organiserar pluggscheman åt oss och den som inte följer schemat… han lät rösten försvinna och Columbine höjde frågande på sitt högra ögonbryn.
- Vad händer?
- Låt oss bara säga att Peters kalsonger började brinna av sig själva förra året, sa han och Columbine skrattade.
- Attans.
Det var svalt ute på området och det var bara någon timme tills utegångsförbudet startade. Hon tog av sig skorna och kände det fuktiga gräset under fötterna.
- Saknar du Afrika? frågade Sirius lågt och Columbine tittade förvånat på honom. Hon bet sig tankfullt i underläppen.
- Ja, varje dag.
- Vad saknar du?
- Jag saknar friheten. Jag saknar mina vänner och jag saknar min familj. Jag saknar hur solen bränner på huden och naturen.
Sirius stannade till och strök håret ur ögonen. Hans ögon var mörka och hur mycket Columbine försökte förstå vad som fanns där bakom det gråa så var det stängt.
- Det måste vara jobbigt, sa han till sist och Columbine nickade. Det sved i halsen. Hon drog efter andan och släppte sedan skorna. Det var stjärnklart och hon önskade att hon kunde läsa framtiden i stjärnorna.
Hon snurrade runt och flinade mot honom. Orkade inte med det seriösa, ville egentligen bra ha roligt och glömma. Så mycket lättare i längden att skratta än att gråta, oroa sig.
- Vad flinar du åt? Sirius såg förvirrad ut och hon fnissade till.
- Kull! Hon pressade sin handflata mot hans bröstkorg och dansade sedan iväg över gräset.
Hjärtat slog hårt mot revbenen och hennes andhämtning blev tyngre, allt mer ansträngd.
Det tog ett par sekunder för honom att förstå och sedan satte han efter henne. Som barn sprang de skrikandes och skrattandes runt på gräsmattan. Till slut fick han fatt i hennes handled och föll. Han drog med henne i fallet och hon landade skrattande någon meter ifrån honom och blåste håret ur ögonen. Hon tände en cigarett och kastade det knöliga paketet emot honom och tacksamt plockade han fram en Pall Mall och drog in röken i lungorna. Han rökte inte, egentligen, men det kändes som ett ögonblick då det var värt att offra hälsan för att inte bryta samhörigheten.
*
James drog av sig glasögonen och gnuggade sig trött över ögonen med händerna. Det kände som om han såg dubbelt och han hade svårt att fokusera på pergamentet framför sig.
- Hur går det?
Hennes röst var mjuk och han log svagt mot henne och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte, det känns som om jag skriver samma mening om och om igen.
Lily log medlidsamt mot honom och plockade försiktigt pergamentet från hans händer.
- Är det okej om jag läser det? frågade hon mjukt och han nickade tacksamt emot henne.
Hon lutade sig fram över bordet och en koncentrationsrynka framträdde mellan hennes rödbruna ögonbryn. Håret föll ner över hennes ansikte som draperier och skärmade av honom från henne. Han kunde höra hur hennes fjäderpenna raspade mot pergamentet och hur hon mumlade något, tyst för att inte väcka de andra som somnat av ren utmattning i uppehållsrummet. Han kände hur ögonlocken blev allt tyngre och snart sjönk även han ner i sömnens värld.
- James, vakna.
Han kände hur någon skakade hans axel och genom sömndruckna ögon såg han Lily stå lutade över honom med pergamentrullen i handen.
- Oj, somnade jag? Förlåt, mumlade han skamset och hon log smått.
- Här är din uppsats. Den var faktiskt riktigt bra, sa hon och han log mot henne.
- Tack så jättemycket för hjälpen!
De var ensamma i uppehållsrummet och elden knastrade i eldstaden. Om en liten stund skulle den sista vedklabben ha brunnit ut och det var redan mörkt i hörnen. Hennes hår sken i det svaga ljuset och han tänkte att hon hade något aldrig sett vackrare ut.
Han ställde sig upp och gäspade innan han försiktigt lutade sig fram emot henne och tryckte sina läppar mjukt mot hennes kind.
- God natt Lily, sov gott, sa han mjukt och började gå upp för spiraltrappan mot sin sovsal.
- God natt James.
X – Början på något nytt
X – Början på något nytt
Det föll sig så naturligt att falla in i ett mönster. Att underhålla sig själv med oskyldigt flörtande och att sola sig i glansen från någon annans ögon. För han föll handlöst och Columbine tittade bara på. Det föll sig så enkelt att vinka till varandra från elevhemsborden i Den stora salen med munnen full av rostat bröd. De hade inga lektioner tillsammans då han var en sjundeårselev och trots quidditchträning och skolarbete så hann han alltid stjäla en halvtimme, timme åt dem varje dag då han underhöll henne med anekdoter från hans barndom eller tog med henne på en spontanpicknick vid sjön och bjöd på bakelser och andra sötsaker. Det var inga fjärilar i magen men hjärtat hoppade ibland över ett slag. Det var värme och mjukhet.
Columbine skyndade över quidditchplanen och ner mot utkanten av den förbjudna skogen. Det var en av de sista fina dagarna och det märktes i luften att hösten var på väg. Hon var sen och lät fötterna flyga fram över gräset för att försöka hinna i någorlunda tid. Sebastian hade tagit med henne till biblioteket för att visa henne uråldriga romaner som fanns längst bak i den speciella avdelningen. Omslagen hade varit utsirade och täckta med bladguld, sidorna spröda som spunnet socker. Han hade introducerat henne för några av Englands största litterära verk och berättat med passion i rösten om hur magiskt mugglarspråk kunde vara, även om det ibland kunde vara svårt att förstå innebörden av alla ord.
- Förlåt att jag är sen! flåsade Columbine när hon sprang ifatt dem.
- Ingen fara, sa Lily överslätande och Severus blick var svår att tyda. Kanske han hoppats att hon inte skulle hinna alls.
Hon försökte hämta andan men hjärtat pickade som en skrämd fågel i bröstkorgen.
- Din nya pojkvän? Serverus flinade och puttade till henne på överarmen och Lily fnissade förtjust.
- Ja! Eller hur? pep hon och Columbine skakade på huvudet.
- Nej, vi är bara vänner än så länge.
- Ja, än så länge ja! Men snart så, sa Lily och hennes ögon glittrade.
De slog sig ner i en glänta i utkanten av skogen och Severus plockade fram tre flaskor honungsöl ur sin klädnad och Columbine tände en cigarett.
- Har du inte lagt av med det där än? Severus räckte henne en flaska skummande öl som hon tacksamt tog emot.
- Äsch, lägg av, alla har vi laster! skrattade hon och lutade sig mot en skrovlig trädstam.
Det var lättsamt. Gled från samtalsämne till samtalsämne utan att snudda vid omvärlden eller andra vänner. Eftermiddagssolen gassade att hon somnade i gräset. Det doftade så som gräs gör precis innan hösten kommer och tar död på det. På väg att gulna och sedan förmultna. Hon vaknade av att någon blåste i en visselpipa och över sitt huvud kunde hon se hur quidditchträningen för Ravenclaw hade börjat. Till vänster om henne låg Lily med huvudet mot Severus axel och även de sov. Hon kunde se hur han log i sömnen.
De tränade fortfarande efter middagen och Sebastian var både hungrig och trött. Det värkte i kroppen efter flera veckors hårdträning och ögonen var simmiga efter alldeles för många, långa, sena nätter av plugg. Han såg fram emot ett långt bad i prefektbadrummet och sedan en tur ner till köket för att få lite middag av köksalferna. Theodora var en slavdrivare och visst ville han vinna quidditchpokalen. Han hade varit med i laget sedan han var tolv år gammal och Ravenclaw var en ständig trea. Till slut ljöd Theodoras visselpipa igen och han sänkte farten och styrde mot marken. Mjukt satte han ner fötterna och klev av kvasten.
- Bra jobbat! Samma tid, samma plats imorgon. Se till att få lite sömn nu, sa hon och började plocka ihop tillbehören. En vanlig dag skulle Sebastian ha stannat och hjälpt till men idag skyndade han mot slottet.
Timmen i biblioteket hade sinkat honom hela dagen, även om det hade varit värt det. Columbine med hennes långa svarta hår, fosforljusa hud och tindrande ögon. Det något sneda leendet och hennes dialekt. Hon var fascinerande, som från en annan värld, en värld som han ville vara del av.
Hon stod utanför entrén till hans elevhem med ett blygt leende på läpparna. Hennes mörka hår var som två gardiner framför ansiktet. I famnen höll hon ett knyte som hon sträckte fram emot honom.
- Hej, sa han och strök det svettiga håret ur ansiktet.
- Hej.
Han ville så gärna krama om henne men han visste att han både var svettig och smutsig.
- Jag tog med mig lite mat till dig. Jag såg dig inte under middagen och tänkte att du skulle vara hungrig när du var klar med din träning, andades hon och sträckte honom knytet.
Orden stockade sig i halsen på honom och han kysste henne hastigt på kinden.
- Jag har inte tid att stanna egentligen, utan jag har lovat Mirabella att hjälpa henne med astronomiläxan. Professor Sinistra har gett oss hur mycket läxor som helst.
Hon log och han kramade matknytet mellan händerna.
- Jag ska till prefekternas badrum och fräscha upp mig lite, han skrattade och pekade på sina smutsiga quidditchkläder. Men det ligger på vägen mot Gryffindortornet så ska vi ta sällskap en bit?
De gick nära varandra. Hon doftade som vattenmelon och svagt av mysk. De sa inte så mycket till varandra men tystnaden var inbjudande. Deras fotsteg och armrörelser perfekt synkroniserade. Vid femte våningen stannade han och nickade mot statyn av Boris the Bewildered.
- Oxblod, mumlade han till statyn och dörren svängdes upp till badrummet.
Hon tittade på honom med stora ögon och log mot henne.
- Vi ses imorgon då, god natt.
Så gärna ville han krama om henne, men istället vände han sig om för att gå in i badrummet.
- Vänta, andades hon och han tittade över axeln.
Hon stod så nära. Hennes läppar var särade och han kunde se hennes vita framtänder skymta fram. Sedan försvann tid och rum. Hon pressade sina läppar mot hans och försiktigt lät hon sin tunga glida in i hans mun. Han tappade matknytet som med en dov duns föll till golvet och han slog armarna om hennes midja och drog henne närmare, kysste henne med intensivt och lät fingrarna glida genom hennes hår. Hon besvarade kyssen med samma intensitet och pressade honom mot väggen bakom. Det var svårt att andas, svårt att bestämma tid och rum, och det susade i öronen. Sedan släppte hon honom och slickade sig om läpparna.
- Du såg så duktig ut där ute på planen, andades hon. Hennes andetag var snabba och sedan lät hon håret falla ner för ansiktet och försvann bort i korridoren.
Kvar stod han med hjärtat i halsgropen och det kändes som kolsyra i blodomloppet.
Det föll sig så naturligt att falla in i ett mönster. Att underhålla sig själv med oskyldigt flörtande och att sola sig i glansen från någon annans ögon. För han föll handlöst och Columbine tittade bara på. Det föll sig så enkelt att vinka till varandra från elevhemsborden i Den stora salen med munnen full av rostat bröd. De hade inga lektioner tillsammans då han var en sjundeårselev och trots quidditchträning och skolarbete så hann han alltid stjäla en halvtimme, timme åt dem varje dag då han underhöll henne med anekdoter från hans barndom eller tog med henne på en spontanpicknick vid sjön och bjöd på bakelser och andra sötsaker. Det var inga fjärilar i magen men hjärtat hoppade ibland över ett slag. Det var värme och mjukhet.
Columbine skyndade över quidditchplanen och ner mot utkanten av den förbjudna skogen. Det var en av de sista fina dagarna och det märktes i luften att hösten var på väg. Hon var sen och lät fötterna flyga fram över gräset för att försöka hinna i någorlunda tid. Sebastian hade tagit med henne till biblioteket för att visa henne uråldriga romaner som fanns längst bak i den speciella avdelningen. Omslagen hade varit utsirade och täckta med bladguld, sidorna spröda som spunnet socker. Han hade introducerat henne för några av Englands största litterära verk och berättat med passion i rösten om hur magiskt mugglarspråk kunde vara, även om det ibland kunde vara svårt att förstå innebörden av alla ord.
- Förlåt att jag är sen! flåsade Columbine när hon sprang ifatt dem.
- Ingen fara, sa Lily överslätande och Severus blick var svår att tyda. Kanske han hoppats att hon inte skulle hinna alls.
Hon försökte hämta andan men hjärtat pickade som en skrämd fågel i bröstkorgen.
- Din nya pojkvän? Serverus flinade och puttade till henne på överarmen och Lily fnissade förtjust.
- Ja! Eller hur? pep hon och Columbine skakade på huvudet.
- Nej, vi är bara vänner än så länge.
- Ja, än så länge ja! Men snart så, sa Lily och hennes ögon glittrade.
De slog sig ner i en glänta i utkanten av skogen och Severus plockade fram tre flaskor honungsöl ur sin klädnad och Columbine tände en cigarett.
- Har du inte lagt av med det där än? Severus räckte henne en flaska skummande öl som hon tacksamt tog emot.
- Äsch, lägg av, alla har vi laster! skrattade hon och lutade sig mot en skrovlig trädstam.
Det var lättsamt. Gled från samtalsämne till samtalsämne utan att snudda vid omvärlden eller andra vänner. Eftermiddagssolen gassade att hon somnade i gräset. Det doftade så som gräs gör precis innan hösten kommer och tar död på det. På väg att gulna och sedan förmultna. Hon vaknade av att någon blåste i en visselpipa och över sitt huvud kunde hon se hur quidditchträningen för Ravenclaw hade börjat. Till vänster om henne låg Lily med huvudet mot Severus axel och även de sov. Hon kunde se hur han log i sömnen.
De tränade fortfarande efter middagen och Sebastian var både hungrig och trött. Det värkte i kroppen efter flera veckors hårdträning och ögonen var simmiga efter alldeles för många, långa, sena nätter av plugg. Han såg fram emot ett långt bad i prefektbadrummet och sedan en tur ner till köket för att få lite middag av köksalferna. Theodora var en slavdrivare och visst ville han vinna quidditchpokalen. Han hade varit med i laget sedan han var tolv år gammal och Ravenclaw var en ständig trea. Till slut ljöd Theodoras visselpipa igen och han sänkte farten och styrde mot marken. Mjukt satte han ner fötterna och klev av kvasten.
- Bra jobbat! Samma tid, samma plats imorgon. Se till att få lite sömn nu, sa hon och började plocka ihop tillbehören. En vanlig dag skulle Sebastian ha stannat och hjälpt till men idag skyndade han mot slottet.
Timmen i biblioteket hade sinkat honom hela dagen, även om det hade varit värt det. Columbine med hennes långa svarta hår, fosforljusa hud och tindrande ögon. Det något sneda leendet och hennes dialekt. Hon var fascinerande, som från en annan värld, en värld som han ville vara del av.
Hon stod utanför entrén till hans elevhem med ett blygt leende på läpparna. Hennes mörka hår var som två gardiner framför ansiktet. I famnen höll hon ett knyte som hon sträckte fram emot honom.
- Hej, sa han och strök det svettiga håret ur ansiktet.
- Hej.
Han ville så gärna krama om henne men han visste att han både var svettig och smutsig.
- Jag tog med mig lite mat till dig. Jag såg dig inte under middagen och tänkte att du skulle vara hungrig när du var klar med din träning, andades hon och sträckte honom knytet.
Orden stockade sig i halsen på honom och han kysste henne hastigt på kinden.
- Jag har inte tid att stanna egentligen, utan jag har lovat Mirabella att hjälpa henne med astronomiläxan. Professor Sinistra har gett oss hur mycket läxor som helst.
Hon log och han kramade matknytet mellan händerna.
- Jag ska till prefekternas badrum och fräscha upp mig lite, han skrattade och pekade på sina smutsiga quidditchkläder. Men det ligger på vägen mot Gryffindortornet så ska vi ta sällskap en bit?
De gick nära varandra. Hon doftade som vattenmelon och svagt av mysk. De sa inte så mycket till varandra men tystnaden var inbjudande. Deras fotsteg och armrörelser perfekt synkroniserade. Vid femte våningen stannade han och nickade mot statyn av Boris the Bewildered.
- Oxblod, mumlade han till statyn och dörren svängdes upp till badrummet.
Hon tittade på honom med stora ögon och log mot henne.
- Vi ses imorgon då, god natt.
Så gärna ville han krama om henne, men istället vände han sig om för att gå in i badrummet.
- Vänta, andades hon och han tittade över axeln.
Hon stod så nära. Hennes läppar var särade och han kunde se hennes vita framtänder skymta fram. Sedan försvann tid och rum. Hon pressade sina läppar mot hans och försiktigt lät hon sin tunga glida in i hans mun. Han tappade matknytet som med en dov duns föll till golvet och han slog armarna om hennes midja och drog henne närmare, kysste henne med intensivt och lät fingrarna glida genom hennes hår. Hon besvarade kyssen med samma intensitet och pressade honom mot väggen bakom. Det var svårt att andas, svårt att bestämma tid och rum, och det susade i öronen. Sedan släppte hon honom och slickade sig om läpparna.
- Du såg så duktig ut där ute på planen, andades hon. Hennes andetag var snabba och sedan lät hon håret falla ner för ansiktet och försvann bort i korridoren.
Kvar stod han med hjärtat i halsgropen och det kändes som kolsyra i blodomloppet.
IX – En vinst att fira
IX – En vinst att fira
- Det finns så få roliga killar här, klagade Elyssa högst av dem alla under lektionen i trolldomshistoria. Det var tur att Professor Binns aldrig lade märke till att klassen inte var uppmärksamma på lektionerna. Den evighetslånga föreläsningen om den internationella Warlockkonventionen 1289 kunde inte intressera dem mindre.
- Muffliato, mumlade Lily och Columbine gjorde en mental note på att muffliato kunde vara en bra förtrollning att ha i beredskap vid tjejsnack.
- Men Ell, det är för att du redan har hånglat med hälften av alla killar i vår årskurs, skrattade Mirabella.
- Äsch du är bara avundsjuk, skrattade Elyssa och slickade sig om sina välmålade läppar.
- Hade ni mycket snygga killar på din gamla skola? Elyssa tittade nyfiket på henne.
Columbine försjönk i minnen och försökte sortera bland chokladbruna pojkar.
- En del, svarade hon sanningsenligt.
- Åh, vi borde typ byta elevhem eller något. Jag hoppas att Ravenclaw vinner kvällens quidditchmatch för dem har så snygga killar i sitt elevhem och då blir det säkert fest!
- Slytherin då? frågade Columbine och Elyssa himlade med ögonen.
- Jag vet att du och Lily är vänner med Severus men herregud, de allra flesta är redan dödsätare.
Lily tittade bort och bet sig i läppen. Kanske det skulle vara bättre att satsa på någon från Ravenclaw. Columbine visste bara att livet på ett internat kunde gå väldigt långsamt utan att hitta någon att roa sig med.
Efter middagen gick de i samlad trupp till quidditchplanen, alla iklädda sprakande elevhemsfärger, och slog sig ner högst upp på den högra läktaren.
- Hej tjejer, Ava såg dem i vimlet och trängde sig igenom folkhopen och slog sig ner mellan Columbine och Sirius.
Elyssa var inte sen att nappa på betet.
- Jag hoppas verkligen att ni vinner ikväll!
- Det gör vi alla, mumlade James.
- Om ni vinner, blir det en liten fest då? fiskade hon skamlöst och Ava skrattade högt.
- Elyssa, din mansslukerska!
- Äsch, hon viftade med händerna och Remus log svagt.
- Elly, du är nästan lika hemsk som Sirius.
Gruppen brast ut i skratt.
- Jo då, Theodora har sagt att om de vinner, vilket hon är säkra på att de kommer att göra, så blir det fest i Vid-behovs-rummet så att alla som vill kan komma, men bara ett litet tag för hon piskar verkligen sina spelare hårt i år, svarade Ava och Lily gjorde tummen upp mot Elyssa.
- Jisses, Ted också, svarade James men Avas koncentration var redan någon annanstans.
På den bortre läktaren kunde de se Slytherin och deras elevhemsfärger. Många hade förhäxat ormarna på deras emblem att väsa mot publiken och flera skanderade spelarnas namn. Regulus spelade sökare och han var mycket skicklig men Sirius hoppades ändå att Ravenclaw skulle ta hem segern.
Matchen var rafflande. Det märktes att alla tog quidditchpokalen på största möjliga allvar. Slytherinelverna spelade tufft, det var många oschyssta tacklingar och gång på gång var Madam Hooch tvungen att avblåsa matchen och dela ut straffkast till Ravenclaw. Theodora var rasande medan Slytherinarna mest verkade tycka att uppvisningen var underhållande och hejade på sina elevhemskamrater. Det märktes att både Theodora och Regulus var mycket skickliga flygare båda två och de flög ofta jämsides i jakt på kvicken. Columbine bet på naglarna men mest inne i matchen tycktes Elyssa och James vara. Resultatet av matchen skulle påverka hela turneringen och öppningsmatchen satte ofta standarden på hela turneringen. Det började briljant och det syntes att det skulle bli en tuff säsong.
Efter att ha spelat jämt hela matchen så lyckades så småningom Theodora fånga kvicken genom en briljant Wronski-fint och sedan plockade hon det bevingade gyllene föremålet rakt framför näsan på en förargad Regulus. Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor bröt ut i ett jubel.
- Grattis! Ava slängde sig omkring halsen på Theodora och de andra var inte sena att gratulera henne till den briljanta vinsten.
- Briljant fint! James log och dunkade henne i ryggen.
- Jag vet, svarade hon glatt och försvann in i mängden av myllrande elever.
En halvtimme senare äntrade de korridoren där Vid-behov-rummet skulle ligga, ett rum som inte var likt något annat rum Columbine någonsin sett. Sirius förklarade att rummet anpassade sig efter personens behov och att det bara visade sig om man verkligen behövde det – som vid hemliga fester. Han plockade upp en karta ur fickan och slog lätt på den med trollstaven.
- Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg för mig, mumlade han och en karta över slotten uppenbarade sig. Små prickar med namn över myllrade på fram på kartan men korridoren framför dem var tom.
- Kusten är klar, sa han och promenerade med lätta steg fram och tillbaka tre gånger i korridoren med stor koncentration. En dörr uppenbarade sig.
- Efter dig, min sköna, sa han chevalereskt.
Hela rummet var smyckat med Ravenclaws färger, svävande ballonger och gyllene serpentiner. Ur ballongerna strömmade musik och längs väggarna fanns mjuka soffor och bord med honungsöl och mat.
- Wow, sa hon lågt och Sirius flinade.
- Bästa rummet på hela skolan.
De försedde sig med öl och bakelser och letade rätt på de andra vännerna. Stämningen var uppsluppen och Elyssa stod och flörtade skamlöst med en femteårselev vid namn Henry som spelade slagman för Ravenclaw.
- Har du träffat Sebastian? Theodora uppenbarade sig tillsammans med en mycket lång pojke med blonda lockar och ljust gröna ögon.
- Nej, hej! Jag heter Columbine, sa hon artigt och tryckte hans hand.
- Sebastian, han log och plockade en tom ölflaska ur hennes hand.
- Påfyllning?
Utan att invänta svar försvann han iväg i folkvimlet och Theodora drog henne närmare.
- Han tycker du är söt och bad om en introduktion, sa hon kort och promenerade iväg.
Columbine kände sig ganska larvig där hon stod för sig själv och betraktade skådespelet.
Kvällens vinst verkade ha gjort eleverna vänliga och snäppet mer kärleksfulla än i vanliga fall. Många hade redan börjat para ihop sig två och två och till sin förtjusning såg hon Ava i en djup diskussion med Remus som såg piggare ut än på länge.
- Varsågod!
Sebastian hade kommit tillbaka och räckte henne en kall ölflaska och skålade mot henne.
- Tack! Ni var verkligen duktiga där ute idag, sa hon och han log brett.
- Det känns alltid skönt att öppna säsongen med en vinst! Och det gör Theodora mer vällvilligt inställd, sa han och skrattade lågt. Det lät som en katt spann i bröstkorgen på honom.
- Jag kan förstå det! Det var samma stämning på Milima ya buluu, skolan där jag gick tidigare, förklarade hon och han la en hand på hennes arm.
- Du behöver inte förklara. Jag hörde att du var en utbytesstudent. Är det på grund av apartheiden? frågade hon och Columbine tog ett munfull öl och nickade.
- Ja, det är inte så stabilt där just nu.
- Fruktansvärt. Jag hoppas att vi inte får samma utveckling här med konflikter nu när Voldemort har börjat värva anhängare.
- Är det de som kallas för dödsätare?
Han såg äcklad ut och nickade.
- Ja, det är det som de kallar sig själva. Avskum skulle jag vilja kalla dem, sa han med tryck i rösten.
- Äsch, ska vi prata om något trevligare?
Han log och gestikulerade mot en soffa i ett avskilt hörn.
Tiden flög förbi. Elyssa hade för länge sedan hånglat upp Henry i en av sofforna och flera gäster hade börjat droppa av. Columbine hade haft förvånansvärt trevligt. Sebastian var intelligent, lyhörd och mjuk. Han hade berättat om sin familj och ställt flertalet frågor till Columbine men varit noggrann med att inte gå över gränsen, inte fråga för ingående kring apartheiden, och han var påläst. Columbine imponerades av intelligens, det gick inte att förneka att kunskap var sexigt.
För varje person som lämnade rummet så tycktes det krympa och inredningen mjukna. Ljuset var dimmat och lugnare musik spelades ur ballongerna. Snart var det bara några tredjeårselever kvar från Hufflepuff som tycktes ha somnat i ett hörn.
- Kanske är det dags att bryta upp? Sebastians blekgröna ögon glittrade svagt i ljuset och Columbine slickade sig om läpparna.
- Ja, det är nog rätt sent, sa hon och ställde sig upp. Hon var nästan nykter. Det blev lätt så när man pratade mycket och glömde bort sin öl som istället stod och blek avslagen på soffbordet.
Sebastian gick bort mot de sovande eleverna och puttade mjukt på dem.
- Dags att gå hem, sa han och la armen försiktigt omkring Columbines midja.
Tassande, noggranna för att inte locka till sig Peeves eller Mr Filch, de mot Gryffindortornet.
Utanför porträttet på Den tjocka damen stannade de och han la armarna kring hennes hals och drog henne till sig. Han doftade som nyklippt gräs. Försiktigt tyckte han sina läppar mot hennes kind.
- Tack för ikväll, viskade han och försvann sedan ner i korridoren.
Kvar stod Columbine med klappande hjärta i mörkret.
- Det finns så få roliga killar här, klagade Elyssa högst av dem alla under lektionen i trolldomshistoria. Det var tur att Professor Binns aldrig lade märke till att klassen inte var uppmärksamma på lektionerna. Den evighetslånga föreläsningen om den internationella Warlockkonventionen 1289 kunde inte intressera dem mindre.
- Muffliato, mumlade Lily och Columbine gjorde en mental note på att muffliato kunde vara en bra förtrollning att ha i beredskap vid tjejsnack.
- Men Ell, det är för att du redan har hånglat med hälften av alla killar i vår årskurs, skrattade Mirabella.
- Äsch du är bara avundsjuk, skrattade Elyssa och slickade sig om sina välmålade läppar.
- Hade ni mycket snygga killar på din gamla skola? Elyssa tittade nyfiket på henne.
Columbine försjönk i minnen och försökte sortera bland chokladbruna pojkar.
- En del, svarade hon sanningsenligt.
- Åh, vi borde typ byta elevhem eller något. Jag hoppas att Ravenclaw vinner kvällens quidditchmatch för dem har så snygga killar i sitt elevhem och då blir det säkert fest!
- Slytherin då? frågade Columbine och Elyssa himlade med ögonen.
- Jag vet att du och Lily är vänner med Severus men herregud, de allra flesta är redan dödsätare.
Lily tittade bort och bet sig i läppen. Kanske det skulle vara bättre att satsa på någon från Ravenclaw. Columbine visste bara att livet på ett internat kunde gå väldigt långsamt utan att hitta någon att roa sig med.
Efter middagen gick de i samlad trupp till quidditchplanen, alla iklädda sprakande elevhemsfärger, och slog sig ner högst upp på den högra läktaren.
- Hej tjejer, Ava såg dem i vimlet och trängde sig igenom folkhopen och slog sig ner mellan Columbine och Sirius.
Elyssa var inte sen att nappa på betet.
- Jag hoppas verkligen att ni vinner ikväll!
- Det gör vi alla, mumlade James.
- Om ni vinner, blir det en liten fest då? fiskade hon skamlöst och Ava skrattade högt.
- Elyssa, din mansslukerska!
- Äsch, hon viftade med händerna och Remus log svagt.
- Elly, du är nästan lika hemsk som Sirius.
Gruppen brast ut i skratt.
- Jo då, Theodora har sagt att om de vinner, vilket hon är säkra på att de kommer att göra, så blir det fest i Vid-behovs-rummet så att alla som vill kan komma, men bara ett litet tag för hon piskar verkligen sina spelare hårt i år, svarade Ava och Lily gjorde tummen upp mot Elyssa.
- Jisses, Ted också, svarade James men Avas koncentration var redan någon annanstans.
På den bortre läktaren kunde de se Slytherin och deras elevhemsfärger. Många hade förhäxat ormarna på deras emblem att väsa mot publiken och flera skanderade spelarnas namn. Regulus spelade sökare och han var mycket skicklig men Sirius hoppades ändå att Ravenclaw skulle ta hem segern.
Matchen var rafflande. Det märktes att alla tog quidditchpokalen på största möjliga allvar. Slytherinelverna spelade tufft, det var många oschyssta tacklingar och gång på gång var Madam Hooch tvungen att avblåsa matchen och dela ut straffkast till Ravenclaw. Theodora var rasande medan Slytherinarna mest verkade tycka att uppvisningen var underhållande och hejade på sina elevhemskamrater. Det märktes att både Theodora och Regulus var mycket skickliga flygare båda två och de flög ofta jämsides i jakt på kvicken. Columbine bet på naglarna men mest inne i matchen tycktes Elyssa och James vara. Resultatet av matchen skulle påverka hela turneringen och öppningsmatchen satte ofta standarden på hela turneringen. Det började briljant och det syntes att det skulle bli en tuff säsong.
Efter att ha spelat jämt hela matchen så lyckades så småningom Theodora fånga kvicken genom en briljant Wronski-fint och sedan plockade hon det bevingade gyllene föremålet rakt framför näsan på en förargad Regulus. Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor bröt ut i ett jubel.
- Grattis! Ava slängde sig omkring halsen på Theodora och de andra var inte sena att gratulera henne till den briljanta vinsten.
- Briljant fint! James log och dunkade henne i ryggen.
- Jag vet, svarade hon glatt och försvann in i mängden av myllrande elever.
En halvtimme senare äntrade de korridoren där Vid-behov-rummet skulle ligga, ett rum som inte var likt något annat rum Columbine någonsin sett. Sirius förklarade att rummet anpassade sig efter personens behov och att det bara visade sig om man verkligen behövde det – som vid hemliga fester. Han plockade upp en karta ur fickan och slog lätt på den med trollstaven.
- Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg för mig, mumlade han och en karta över slotten uppenbarade sig. Små prickar med namn över myllrade på fram på kartan men korridoren framför dem var tom.
- Kusten är klar, sa han och promenerade med lätta steg fram och tillbaka tre gånger i korridoren med stor koncentration. En dörr uppenbarade sig.
- Efter dig, min sköna, sa han chevalereskt.
Hela rummet var smyckat med Ravenclaws färger, svävande ballonger och gyllene serpentiner. Ur ballongerna strömmade musik och längs väggarna fanns mjuka soffor och bord med honungsöl och mat.
- Wow, sa hon lågt och Sirius flinade.
- Bästa rummet på hela skolan.
De försedde sig med öl och bakelser och letade rätt på de andra vännerna. Stämningen var uppsluppen och Elyssa stod och flörtade skamlöst med en femteårselev vid namn Henry som spelade slagman för Ravenclaw.
- Har du träffat Sebastian? Theodora uppenbarade sig tillsammans med en mycket lång pojke med blonda lockar och ljust gröna ögon.
- Nej, hej! Jag heter Columbine, sa hon artigt och tryckte hans hand.
- Sebastian, han log och plockade en tom ölflaska ur hennes hand.
- Påfyllning?
Utan att invänta svar försvann han iväg i folkvimlet och Theodora drog henne närmare.
- Han tycker du är söt och bad om en introduktion, sa hon kort och promenerade iväg.
Columbine kände sig ganska larvig där hon stod för sig själv och betraktade skådespelet.
Kvällens vinst verkade ha gjort eleverna vänliga och snäppet mer kärleksfulla än i vanliga fall. Många hade redan börjat para ihop sig två och två och till sin förtjusning såg hon Ava i en djup diskussion med Remus som såg piggare ut än på länge.
- Varsågod!
Sebastian hade kommit tillbaka och räckte henne en kall ölflaska och skålade mot henne.
- Tack! Ni var verkligen duktiga där ute idag, sa hon och han log brett.
- Det känns alltid skönt att öppna säsongen med en vinst! Och det gör Theodora mer vällvilligt inställd, sa han och skrattade lågt. Det lät som en katt spann i bröstkorgen på honom.
- Jag kan förstå det! Det var samma stämning på Milima ya buluu, skolan där jag gick tidigare, förklarade hon och han la en hand på hennes arm.
- Du behöver inte förklara. Jag hörde att du var en utbytesstudent. Är det på grund av apartheiden? frågade hon och Columbine tog ett munfull öl och nickade.
- Ja, det är inte så stabilt där just nu.
- Fruktansvärt. Jag hoppas att vi inte får samma utveckling här med konflikter nu när Voldemort har börjat värva anhängare.
- Är det de som kallas för dödsätare?
Han såg äcklad ut och nickade.
- Ja, det är det som de kallar sig själva. Avskum skulle jag vilja kalla dem, sa han med tryck i rösten.
- Äsch, ska vi prata om något trevligare?
Han log och gestikulerade mot en soffa i ett avskilt hörn.
Tiden flög förbi. Elyssa hade för länge sedan hånglat upp Henry i en av sofforna och flera gäster hade börjat droppa av. Columbine hade haft förvånansvärt trevligt. Sebastian var intelligent, lyhörd och mjuk. Han hade berättat om sin familj och ställt flertalet frågor till Columbine men varit noggrann med att inte gå över gränsen, inte fråga för ingående kring apartheiden, och han var påläst. Columbine imponerades av intelligens, det gick inte att förneka att kunskap var sexigt.
För varje person som lämnade rummet så tycktes det krympa och inredningen mjukna. Ljuset var dimmat och lugnare musik spelades ur ballongerna. Snart var det bara några tredjeårselever kvar från Hufflepuff som tycktes ha somnat i ett hörn.
- Kanske är det dags att bryta upp? Sebastians blekgröna ögon glittrade svagt i ljuset och Columbine slickade sig om läpparna.
- Ja, det är nog rätt sent, sa hon och ställde sig upp. Hon var nästan nykter. Det blev lätt så när man pratade mycket och glömde bort sin öl som istället stod och blek avslagen på soffbordet.
Sebastian gick bort mot de sovande eleverna och puttade mjukt på dem.
- Dags att gå hem, sa han och la armen försiktigt omkring Columbines midja.
Tassande, noggranna för att inte locka till sig Peeves eller Mr Filch, de mot Gryffindortornet.
Utanför porträttet på Den tjocka damen stannade de och han la armarna kring hennes hals och drog henne till sig. Han doftade som nyklippt gräs. Försiktigt tyckte han sina läppar mot hennes kind.
- Tack för ikväll, viskade han och försvann sedan ner i korridoren.
Kvar stod Columbine med klappande hjärta i mörkret.
VIII – Män är från Mars och kvinnor från Venus
VIII – Män är från Mars och kvinnor från Venus
Sirius Black var irriterad. Hans mamma hade skickat ännu ett brev om att han borde ta sig i kragen och byta umgängeskrets. Hans lillebror Regulus Black såg ut att roa sig kungligt vid Slytherins frukostbord och med ett huvud som redan klövs itu så var det mer än frustrerande att hans föräldrar och bror var tvungna att vara fullständigt imbecilla. Även om terminen precis startat och han kände sig lättad över att vara tillbaka på Hogwarts så fasade han för jullovet då han skulle tvingas att åka hem för att fira julen med sin släkt. Kära mamma Walburga och pappa Orion. Morbror Cygnus och hans fasansfulla fru Durella samt hans kusiner Bellatrix, Narcissa och Andromeda. Visserligen var Andromeda nästan normal och likaså hans morbror Alphard, men sedan hans mamma och Alphard hade kommit lite på kant så verkade eldwhiskyn föra hans talan. Varför kunde inte han födas i en normal familj som James? Med föräldrar som stöttar och älskar utan att ställa krav. Om det var något som gjorde en fucked up var det definitivt familjerelationer.
Elyssa slängde sig ner på platsen bredvid Sirius och hällde upp en stor kopp kaffe och drack djupa klunkar.
- Vilken fest igår! Herregud, sa hon med munnen full av toast så att brödsmulorna yrde ur hennes mun.
- Verkligen, höll Sirius med och hoppades att Elyssa skulle föra konversationen solo för han orkade inte med att vara artig, trevlig eller vältalig.
- Och jävlar vad du limmade på Columbine igår! Fy fan vilken kvinnokarl du är Sirius!
Det stack till lite i hjärtat. Alla dessa flickor och alla dessa ickefunktionella relationer. Tårar och skrik men att aldrig behöva vara ensam. Ha marodörerna som sina bröder, band starkare än blod, och alla flickor han ville ha. Så jävla grisigt.
- Jag vet, svarade han och pressade fram ett flin. Det kändes som en stel mask över ansiktet. Han svepte den sista slurken kaffe och ställde sig upp.
- Nej du, nu blir det ett par timmars sömn till, sa han och Elyssa vinkade åt honom.
När Columbine kom ner till frukostmatsalen var tjejsnacket i full gång i ena hörnet. Mirabella var djupt försjunken i en diskussion med Lily och Elyssa såg ut att mest av allt vilja betygsätta killarna från kvällen innan. Columbine var tacksam över sällskapet och började bre marmelad på en bit toast.
- Vadå vad hände mellan dig och Sirius igår egentligen? Elyssa såg upphetsat på Columbine och hon ryckte på axlarna.
- Ingenting. Verkligen ingenting.
Det gick inte riktigt att förneka spänningen i luften men hon ville inte heller förstora det som hade hänt, eller snarare inte hänt.
- Jo men kom igen, ni såg ju ut som ni tänkte hångla!
- Absolut inte, hon stoppade en bit bröd i munnen och Lily bröt tacksamt in.
- Fy fan vad jobbigt James är. På riktigt! Bara för att han var remotely normal igår så tror han typ att jag är intresserad nu. Som om jag någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som största delen av tiden beter sig som en grottmänniska.
- Men han är ju rätt snygg, avbröt Mirabella och drog det silverblonda håret bakom öronen.
- Kanske han hade varit om han inte hade envisats med att rufsa till sitt hår hela tiden, sa Lily föraktfullt och Columbine bet sig i läppen.
- Men han är ju kär i dig, det är ju helt uppenbart, sa hon tankfullt och Lily fnös.
- Jag vet, good luck.
De fortsatte att diskutera James beteende över oanständiga mängder kaffe och lämnade inte Den stora salen förrän flera timmar senare.
Severus såg det röda håret svänga runt ett hörn och han satte efter henne.
- Vi ses senare, ropade han över axeln till Avery och Mulcibel.
- Lily!
Lily Evans snurrade runt och hennes gröna ögon sken upp när hon såg honom.
- Sev!
Hon omfamnade honom fastigt och det kände som att Snape skulle lyfta ett par centimeter från marken. Tillsammans började de gå i korridoren mot biblioteket.
- Är du klar med Snigelhorns uppsats? frågade han och hon suckade.
- Nej, inte i närheten. Är du?
Snape visste att det skulle gå fort när han väl satte sig ner med uppsatsen, trolldryckskonst föll sig fullkomligt naturligt för honom.
- Snart, men om du vill så kan jag hjälpa dig med den?
Hon sken upp och kramade om hans arm och hennes ögon glittrade.
- Åh du är bäst Sev!
Han skulle leva på orden resten av dagen.
Han älskade att flyga. Första gången han satt på kvasten för den här säsongen och han tillät sig att flyga högt över trätopparna. Om ett par minuter skulle den första quidditchträningen starta och även om gårdagens konsumtion av honungsöl låg som en dimma kring hans huvud så flög han på känn, det satt i ryggmärgen. Även om han var duktig i skolan så var flyga det han kunde allra bäst.
Han hörde Teds visselpipa ljuda genom vinden och han sänkte sig kontrollerat ner mot marken.
- Som ni vet är det här mitt sista år som quidditchkapten och min sista chans att vinna pokalen, så i år gäller det verkligen.
Ted var en förträfflig vaktare och en mycket hård quidditchkapten men hans släpiga röst fick vem som helst att somna så samma sekund som han satte igång med en lång utläggning om årets strategi så vandrades James blick. Han fick syn på Lily och Severus Snape i närheten av sjön och det knöt sig i magen på honom. Han hatade att Lily inte såg på honom på samma sätt som hon såg på Snivellus Snape. Den äckliga, flottiga, idioten till Slytherinare som hon så envist hängde sig fast vid. Det var så uppenbart att han bara ville stoppa in händerna inför hennes klädnad, inte för att James skulle ha något emot det heller, och det fick honom att koka på insidan. Irriterat spottade han på marken och harklade sig.
- Vilka spelar första matchen, är lottningen klar? frågade han och Ted nickade.
- Ja, det blir Ravenclaw mot Slytherin i första matchen om två veckor.
James suckade. Han hade velat krossa Slytherin i första matchen för säsongen, och gärna sett till så att en vilsen dunkare krossade Snapes långa, krokiga näsa.
Sirius Black var irriterad. Hans mamma hade skickat ännu ett brev om att han borde ta sig i kragen och byta umgängeskrets. Hans lillebror Regulus Black såg ut att roa sig kungligt vid Slytherins frukostbord och med ett huvud som redan klövs itu så var det mer än frustrerande att hans föräldrar och bror var tvungna att vara fullständigt imbecilla. Även om terminen precis startat och han kände sig lättad över att vara tillbaka på Hogwarts så fasade han för jullovet då han skulle tvingas att åka hem för att fira julen med sin släkt. Kära mamma Walburga och pappa Orion. Morbror Cygnus och hans fasansfulla fru Durella samt hans kusiner Bellatrix, Narcissa och Andromeda. Visserligen var Andromeda nästan normal och likaså hans morbror Alphard, men sedan hans mamma och Alphard hade kommit lite på kant så verkade eldwhiskyn föra hans talan. Varför kunde inte han födas i en normal familj som James? Med föräldrar som stöttar och älskar utan att ställa krav. Om det var något som gjorde en fucked up var det definitivt familjerelationer.
Elyssa slängde sig ner på platsen bredvid Sirius och hällde upp en stor kopp kaffe och drack djupa klunkar.
- Vilken fest igår! Herregud, sa hon med munnen full av toast så att brödsmulorna yrde ur hennes mun.
- Verkligen, höll Sirius med och hoppades att Elyssa skulle föra konversationen solo för han orkade inte med att vara artig, trevlig eller vältalig.
- Och jävlar vad du limmade på Columbine igår! Fy fan vilken kvinnokarl du är Sirius!
Det stack till lite i hjärtat. Alla dessa flickor och alla dessa ickefunktionella relationer. Tårar och skrik men att aldrig behöva vara ensam. Ha marodörerna som sina bröder, band starkare än blod, och alla flickor han ville ha. Så jävla grisigt.
- Jag vet, svarade han och pressade fram ett flin. Det kändes som en stel mask över ansiktet. Han svepte den sista slurken kaffe och ställde sig upp.
- Nej du, nu blir det ett par timmars sömn till, sa han och Elyssa vinkade åt honom.
När Columbine kom ner till frukostmatsalen var tjejsnacket i full gång i ena hörnet. Mirabella var djupt försjunken i en diskussion med Lily och Elyssa såg ut att mest av allt vilja betygsätta killarna från kvällen innan. Columbine var tacksam över sällskapet och började bre marmelad på en bit toast.
- Vadå vad hände mellan dig och Sirius igår egentligen? Elyssa såg upphetsat på Columbine och hon ryckte på axlarna.
- Ingenting. Verkligen ingenting.
Det gick inte riktigt att förneka spänningen i luften men hon ville inte heller förstora det som hade hänt, eller snarare inte hänt.
- Jo men kom igen, ni såg ju ut som ni tänkte hångla!
- Absolut inte, hon stoppade en bit bröd i munnen och Lily bröt tacksamt in.
- Fy fan vad jobbigt James är. På riktigt! Bara för att han var remotely normal igår så tror han typ att jag är intresserad nu. Som om jag någonsin skulle kunna vara intresserad av någon som största delen av tiden beter sig som en grottmänniska.
- Men han är ju rätt snygg, avbröt Mirabella och drog det silverblonda håret bakom öronen.
- Kanske han hade varit om han inte hade envisats med att rufsa till sitt hår hela tiden, sa Lily föraktfullt och Columbine bet sig i läppen.
- Men han är ju kär i dig, det är ju helt uppenbart, sa hon tankfullt och Lily fnös.
- Jag vet, good luck.
De fortsatte att diskutera James beteende över oanständiga mängder kaffe och lämnade inte Den stora salen förrän flera timmar senare.
Severus såg det röda håret svänga runt ett hörn och han satte efter henne.
- Vi ses senare, ropade han över axeln till Avery och Mulcibel.
- Lily!
Lily Evans snurrade runt och hennes gröna ögon sken upp när hon såg honom.
- Sev!
Hon omfamnade honom fastigt och det kände som att Snape skulle lyfta ett par centimeter från marken. Tillsammans började de gå i korridoren mot biblioteket.
- Är du klar med Snigelhorns uppsats? frågade han och hon suckade.
- Nej, inte i närheten. Är du?
Snape visste att det skulle gå fort när han väl satte sig ner med uppsatsen, trolldryckskonst föll sig fullkomligt naturligt för honom.
- Snart, men om du vill så kan jag hjälpa dig med den?
Hon sken upp och kramade om hans arm och hennes ögon glittrade.
- Åh du är bäst Sev!
Han skulle leva på orden resten av dagen.
Han älskade att flyga. Första gången han satt på kvasten för den här säsongen och han tillät sig att flyga högt över trätopparna. Om ett par minuter skulle den första quidditchträningen starta och även om gårdagens konsumtion av honungsöl låg som en dimma kring hans huvud så flög han på känn, det satt i ryggmärgen. Även om han var duktig i skolan så var flyga det han kunde allra bäst.
Han hörde Teds visselpipa ljuda genom vinden och han sänkte sig kontrollerat ner mot marken.
- Som ni vet är det här mitt sista år som quidditchkapten och min sista chans att vinna pokalen, så i år gäller det verkligen.
Ted var en förträfflig vaktare och en mycket hård quidditchkapten men hans släpiga röst fick vem som helst att somna så samma sekund som han satte igång med en lång utläggning om årets strategi så vandrades James blick. Han fick syn på Lily och Severus Snape i närheten av sjön och det knöt sig i magen på honom. Han hatade att Lily inte såg på honom på samma sätt som hon såg på Snivellus Snape. Den äckliga, flottiga, idioten till Slytherinare som hon så envist hängde sig fast vid. Det var så uppenbart att han bara ville stoppa in händerna inför hennes klädnad, inte för att James skulle ha något emot det heller, och det fick honom att koka på insidan. Irriterat spottade han på marken och harklade sig.
- Vilka spelar första matchen, är lottningen klar? frågade han och Ted nickade.
- Ja, det blir Ravenclaw mot Slytherin i första matchen om två veckor.
James suckade. Han hade velat krossa Slytherin i första matchen för säsongen, och gärna sett till så att en vilsen dunkare krossade Snapes långa, krokiga näsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)